JAG OCH MIN RADIO
och jag känner varje liten ton
Den bär på minnen om dej och mej
ooh...mmmm....
Nu är jag på väg igen
men jag vet inte när jag kommer
Jag vill komma hem
Komma hem till dig
Jag är på väg
Jag och min radio
Ensam i bilen på väg mot mitt mål när
min sol går upp
Jag är på väg
Jag och min radio
Nya vägar och nya städer som drar förbi
Detta vardagsnära epos om förflyttning och komfort har jag plockat från plattan Siluetter som Tonix gav ut 1984. Jag är extremt svag för låtar om stackars ensamma personer i bilar på väg genom den ödsliga, svenska natten och det känns ofantligt tillfredsställande att denna text om smärta och längtan så effektfullt och varsamt kommer till sin rätt i händerna på Tonix. Vi har tidigare i Rimbloggen hört fina exempel inom samma genre, jag tänker kanske främst på Hasse Anderssons omskakande Nattradion eller Dannys förträffliga tradering av Eagles Hotel California.
Med glöd, passion och uppriktighet lyckas de levandegöra berättarjagets situation. Han sitter ensam i bilen på väg mot ett mål. Attributen till detta kammarspel är sparsmakade, vi får i princip enbart reda på att han sitter i en bil, att bilen har utrustats med en radio och att det från denna apparat strömmar toner som väcker minnen till liv. Störande element som bilens färg, tiden på dygnet, berättelsens geografiska placering eller vilken slags utsikt som möter bilisten utanför rutan, lämnas lyckosamt därhän, eventuellt för att inte stjäla onödigt fokus från lyrikens innehåll.
I andra versen framkommer det att någon typ av uppbrott förelegat, då Tonix sjunger "Snart är jag framme och jag vet att det ska bli som förr". För att ytterligare understryka att det skett en förändring fortsätter versen: "Nu vill jag vara hos dig igen" och Tonix tillägger därpå ett försonande "aa-aahaa" som en liten avväpnande knorr.
I en brygga innan refräng nummer två kommer dessutom följande passage, och det är ord som skär likt svärdsklingor rakt in i hjärtat:
"Jag har ångrat mig, nu stannar jag hos dig".
Efter detta klargörande blir refrängen om att han och hans radio är på väg ännu mer brännande.
Två väsen (han och radion) färdas flyktigt genom tid och rum med det uttalade målet att ställa allting till rätta igen.
"Nu ska jag stanna...stanna kvar hos dig" blir de ord som avslutar stycket.
Det känns varmt, innerligt och förtröstansfullt.
Så är det nämligen med dansbandssångare; de låter ingenting vara hugget i sten, det rör sig om väldigt frisinnade individer, redo att ompröva sina beslut.
Även om gräset tidvis ter sig grönare på andra sidan kommer de oftast till den rutinmässiga konklusionen som enkelt kan sammanfattas i talesättet "man vet vad man har men inte vad man får".
Som Vikingarna så riktigt konstaterade redan på 1970-talet: "vindarna kan vända, så ännu kan en sjöman längta hem".
AJA BAJA, ANNA MAJA
Åh, vad du är söt
och det vet du om!
Alla killar trillar dit
Och du vet att ta
rubb och stubb av dom
med en glupande aptit
Inget knussel här
inget hysch-hysch där
som en ångvält går du fram
och när du är klar med en snabb affär
då är killen bara damm
Aja baja, Anna Maja
vad du ställer till
bara skoja, bara laja
göra som du vill
Aja baja, Anna Maja
får man göra så?
en dag kommer
det att paja
och hur mår du då?
Den här livliga låten sätter pregnant fingret på något i grunden ganska intressant. Nämligen hur man ska kunna lyckas kombinera den frigjorda 1970-talskvinnan med den mästrande moral som ofta under denna beramade epok salufördes av sidbenskammade dansbandsgycklare i utsvängda byxor.
Eventuellt är texten alltför otydlig och flyktig, måhända upprepas inte orden tillräckligt ofta för att den genomsnittlige läsaren ska förstå att titeln är Aja baja, Anna Maja, men så ligger det faktiskt till.
Den finns inspelad i ett otal versioner, bl.a med en sprallig sångare kallad Dennis på 70-talet och med Tommy Bergs. Texten är skriven av en riktig mästare i genren, den storartade folkhemstitanen Peter Himmelstrand.
Sensmoralen (i den mån det finns någon) tycks gå ut på att sångaren känner en moraliskt tvivelaktig kvinna vid namn Anna Maja. Namnet antyder att denna kvinna inte är alltför gammal. Snarare ser man en brådmogen skolflicka för sitt inre. Hon är skön att skåda och - enligt texten - också ytterst medveten om sin skönhet.
Vi kan utifrån detta sluta oss till att det med stor sannolikhet rör sig om en ung tjej i de övre tonåren, kanske är hon gymnasist.
Hon dejtar hursomhelst olika män med en viss regelbundenhet och har - efter vad det verkar - inga vidare planer på att "kila stadigt" som det uttrycktes vid denna tid.
Istället problematiseras Anna Majas tillvaro (främst för hennes moralistiska omgivning ur vilkas synvinkel vi får oss storyn berättad) av ett förmodat promiskuöst leverne där Anna Maja attraheras av killar som hon tar "både rubb och stubb" av, innan hon lämnar dem liggande på marken som små, små dammråttor.
Att berättaren i texten inte är någon vildsint förespråkare av emancipation och sexuell frigörelse går att räkna ut med den kroppsdel som sitter strax under svanskotan.
Likt en svettig pingstpastor med spottande mun, tillkännager sångaren sin förutsägelse, nämligen det tråkiga faktum att alltihop en dag "kommer att paja" om inte Anna Maja slutar upp med att köra över killar som en ångvält (märk väl en väldigt söt ångvält) för att sedan snabbt överge dem.
Ett beteende som ovan beskrivna passade helt enkelt inte in i den så puritanska och kärnfamiljsvurmande dansbandsvärlden. Deras moral kunde istället sammanfattas så här: Ta gärna rubb och stubb, bete dig gärna som en ångvält, ha en glupande aptit, men snälla rara, se till att ha det med grannfrun på fyllan nere i den orangebruna gillestugan när ingen ser på.
