DEN GAMLA JUKEBOXEN
jag träffade dig och vi tände på varandra
Jag kom av mig i sången
du log mot mig och så smet vi från de andra
Detta var alltid
bara var du och jag
Kanske för alltid, det gör mig glad
Den gamla jukeboxen spelar en sång
och jag vill höra den ännu en gång
Det var den sången jag sjöng för dig
den natten du fångade mig
min vän
Och jag minns att vi skrattade
du och jag när vi märkte vad som hände
Jag tror inte vi fattade
Du och jag riktigt bara vad vi kände
Jorden blev sanslös
Du kom som en virvelvind
Jag blev försvarlös
när du blev min
Den 6 april 1974 vann ABBA Eurovision Song Contest i Brighton med låten Waterloo. Mindre än ett år senare var det dags för den inhemska musikens giganter att mötas i en rafflande holmgång för att vaska fram den perfekta låten att skicka ut i Europa för att försvara de svenska färgerna.
Stämningen måste ha varit ungefär densamma som efter Sveriges oväntade VM-framgång i fotboll 1974. Du minns väl hur våra svenska fotbollsgrabbar eggade publiken inför VM-slutspelet 1978 genom att ta i för Kung och fosterland med sentensen: "Vi gör så gott vi kan".
Det gällde att ta det hela med ro, inte låta sig dras med alltför brådstörtat av den kosmopolitiska känslan av triumf som ABBAs vinst orsakat i nationen.
Begreppet hybris har i Sverige alltid varit approximativt detsamma som begreppet trafikregler i Italien; något man bör undvika att befatta sig med och alls inte framhäva.
Vi ska inte tro att vi är något bara för att vi vunnit en paneuropeisk sångtävling i konkurrens med stora musiknationer som England, Tyskland och Frankrike.
Möjligen var det utifrån denna tes 70-talsgruppen Landslaget (med Lasse Lindbom som primus motor) arbetade, då de skickade in sitt bidrag Den gamla jukeboxen till tävlingen.
Här hade man plötsligt fått ihop en sång och en text vars utsikter att vinna redan från början var mer eller mindre obefintliga, något som låg helt i linje med arrangerande SVT:s strategier kring Melodifestivalen 1975.
Förhandssnacket hade nämligen kretsat kring det omöjliga i att överhuvudtaget ha råd med en show av denna dignitet. Risken fanns ju att Sverige skulle vinna hela klabbet en gång till och då skulle ekonomin fullständigt kollapsa.
Därför rådde en slags tyst överenskommelse mellan arrangörerna och de tävlande om att försöka framstå som så otillräckliga, ointressanta och frånstötande som möjligt, allt i hopp om att Europa skulle förstå problemet och inte rösta på Sveriges bidrag i ESC.
Många hörsammade kravet på uselhet. Bland annat tävlade Ann-Christine Bärnsten med den smått ekivoka powerballaden Ska vi plocka körsbär i min trädgård? och Nils-Åke Runeson kontrade med en smaskig hit kallad Oh, Juicy!
Det fanns dock artister som kämpade i motvind. En av dem var Björn Skifs som ställde upp med den stompiga Michelangelo. Detta effektiva försök till kvalitetsmässigt myteri straffades dock styvsint av det kollektiva genom att de olika jurygrupperna påtog sig rollen som en slags folkdomstol och gemensamt förkastade låten. Troligen var den för bra för sitt eget bästa och slutade därför femma i tävlingen. Dock har den överlevt festivalen och erhåller - till skillnad från tävlingens silvermedaljörer (Gimmicks aforistiska Sången lär ha vingar) - fortfarande en tämligen stor popularitet. Något som Svensktoppens omröstning 2010 bevisar, då 8000 lyssnare ägnade sex veckor åt att rösta fram den bästa melodifestivallåten och Michelangelo blev solklar vinnare.
Det var med andra ord uppenbart att låtar av något mindre nogräknade kompositörer skulle ha en relativt stor chans att lyckas i Melodifestivalen 1975 varvid Landslaget klev ut på scen som första artister med en stor segervisshet. Deras samvetsgranna lyrik kretsar som så ofta i de här sammanhangen kring en plågsamt förljugen nostalgi om äldre prylar (jämför gärna med Shanes Fender 67 från 1982).
Dock är det oklart exakt vilken riktning textförfattaren egentligen har tänkt sig. Bör den gamla jukeboxen ses som en på allvar central skapare av kontakt mellan två kärlekskranka kontrahenter eller har den blott tagits med i texten mest som mossig (om än atmosfärshöjande) rekvisita?
Sant är att jukeboxens spridande av en viss musik framkallar (förmodat positiva) minnen hos textens jag-person. Gott så.
Vi kan dock sluta oss till att återuppspelandet av Landslagets melodifestivalbidrag daterat 1975 inte på samma sätt (med eller utan jukebox) väcker några större känslor av vare sig nostalgi eller längtan...
Kommentarer
Trackback
