DOVERS VITA KLIPPOR, I SOLNEDGÅNG...
Vi står tysta i natten och hör vågornas sång
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllene hav
Och våra frågor finner svar
Vi såg på varann, och vi närmade oss land
När vi möttes mellan Dover Calais.
All min rädsla försvann, när du sakta tog min hand
Någonstans emellan Dover Calais
Vi närmar oss varandra, när vinden tar i
Den blåser oss så nära varann
Har velat ta dig till mig, sen den första sekund
När båten stilla lämnade land Och du satte mig i brand
Vi har självklart varit inne på det tidigare, det sällsamma fenomen som skapas av att en text genom decennielång, muntlig tradering, växer sig starkare, mäktigare och nästan farligare än vad den en gång var.
Den blir obetvinglig, den lever sitt eget liv.
Nästan alla kan på ett nervöst men lite underdånigt sätt göra sig lustig över den; driva med den och använda den som ett poetiskt bananskal att dratta på ändan med men få om ens någon kan egentligen ifrågasätta storheten och potensen, själva urkraften i lyriken och den inneboende godheten i verket, själva den fundamentala verkshöjden.
Den blir till en koloss, en stenstodsaktig, grekisk pelare i något antikt tempel.
Detta är nu näppeligen något att frapperat tappa sin haka över, då det så uppenbart rör sig om äkta konst.
En sådan konst som enbart två blonderade killar med bleka, lappade jeans och en akrobatisk tjej med afrokrull kan åstadkomma.
Om den svenska schlagerhistoriens texter skulle liknas vid klassiska konstverk, en gång framställda av de stora mästarna skulle Chips Dag efter Dag vara som en tavla av Chagall.
Nick Borgens World Wide Web skulle vara en Poul Ströyer, medan Towa Carsons, Siw Malmkvists och Ann-Louise Hansons C'est la vie skulle vara som en märgfull fresk av Diego Rivera.
Allt detta är givetvis mycket habilt och konsiliant men den verkliga juvelen i kronan saknas i denna förteckning.
Att Rimbloggen helt lyckats eludera Dover-Calais och först nu - efter tre år - har nått fram till detta luminösa kuttersmycke i den svenska schlagermusikens grandiosa skattkista, kan enbart förklaras med det slitna uttycket att det är svårt att se skogen för alla träd. När man omges av så mycket som glittrar och glimmar är det lätt att bli blind och förlora sig själv.
Jag ber oförbehållsamt om förlåtelse. Dover-Calais av de succéartade kamikaze-keybordisterna Christer Sandelin och Tommy Ekman, är självfallet schlagermusikens svar på Leonardo da Vincis epokgörande målning Mona Lisa.
Lika gåtfull, lika suggestiv.
På samma sätt som alla vet hur Mona Lisa ser ut, på samma sätt kan alla nynna melodin till Dover-Calais.
Faktum är att det är fler svenskar som aldrig hört låten än vad det finns svenskar som skrattat åt ett skämt levererat av Måns Möller. Då förstår man att låten har en mycket stor igenkänningsfaktor.
Texten är en metafor för det okända, det främmande; ett förvisso ganska slitet grepp inom konsten.
Det Sandelin/Ekman lyckas förmedla är dock den avslappnade vardagligheten i det som sker i kraftig kombination med den vanmäktiga utsatthet jag-personen känner.
Han är på resande fot.
Han lämnar tryggheten (Dovers vita klippor) bakom sig för att söka sig något nytt. Ett nytt liv, ett par nya jeans med lappar på.
Upplysta av en solnedgång står klipporna (dessa är helt klart centrala i texten) kvar som en konstant i tillvaron. Ute i engelska kanalen kan vad som helst hända (folk kan ta ens händer och titta på en) men man botar enkelt både sjösjukan och känslan av osäkerhet genom att sluta ögonen och drömma om de vita klippornas fasthet, säkerhet och skydd.
Sandelin och Ekman har som bekant inspirerats av poeten Matthew Arnolds dikt Dover Beach som här kort återges:
Upon the straits; on the French coast the light
Gleams and is gone; the cliffs of England stand;
Glimmering and vast, out in the tranquil bay...
Vackert, måhända...men inte lika fulländat som:
Vi står tysta i natten och hör vågornas sång
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllene hav
Och våra frågor finner svar
Kommentarer
Trackback
