HALLÅ, DU GAMLE INDIAN!
Just där vägen tar vid
över prärien
några mil strax väster om Cameron
ligger en liten bensinstation
just där vägen tar vid över prärien
Ja, ni känner väl han som står för den?
Röde Ned som är tvättäkta Indian
och han tappar och fyller mest hela dan
Ja ni känner väl han som står för den
Hallå du gamle indian
och han tappar och fyller mest hela dan
Ja ni känner väl han som står för den
har du glömt de dar
då din farfars far
satte skräck
bland klippiga bergen?
Då din tomahawk
var det enda språk
som du då
kunde förstå
Minns du när som valp
du din första skalp
fick i bältet som segertrofé?
Minns du gamla Golden Hill
där du slogs med Buffalo Bill
Hallå, du gamle indian
Svenska tonsättare, textförfattare och porrkungar har alltid haft en stark fascination för den stora amerikanska kontinenten.
Exempel på detta hittar vi många här i Rimbloggen: Är du kär i mig ännu Klas-Göran, exempelvis, där som bekant en svensk fäbodjänta ges på båten av en lycksökande uppvaktare som finner det frodiga och varma USA betydligt mer spännande än att gå upp klockan fem en norrländsk tisdagsmorgon i januari för att hjälpa till att hacka loss fruset kiss ur en potta av trä i en av djuravföring stinkande fäbod.
Eller Oklahoma som handlar om ett skånskt dansbands tillkortakommanden gentemot Nashvilles sprudlande och resoluta musikliv; ett mindervärdeskomplex man tror sig bota genom att ikläda sig en stor cowboyhatt.
Ofta har de amerikanska influenserna påverkat just dansbandsmusiker; ett folkslag som ju gärna vill framhålla de kulturella band som de tror finns mellan sydstatlig bluegrass och ignobelt saxofonbaserad hissmusik från, säg Tingsryd eller Dals-Ed.
På samma sätt som flertalet altruistiska och intellektuella dansbandmusiker fordom också placerades i små värmländska reservat har genom åren den amerikanska urbefolkningen tvingats leva sina liv frånskurna de gravitetiska friheter resten av samhällsmedborgarna åtnjutit.
Detta har självklart genom åren skapat oupplösliga band mellan de båda grupperna; en flagrant känsla av djup samhörighet präglar sedan länge exempelvis dansbandsmusiker från Grums och ättlingar till indianhövdingen Geronimo (han med cadillacen).
Indianmusiken i Sverige har dock äldre rötter än varande just ett sentida dansbandsfenomen. Den minnesgode vill kanske glömma Little Gerhards 60-talshit Den tappre mohikanen men då skall man veta att ovanstående text faktiskt är ännu äldre.
Redan 1941 lät det så här om Lasse Dahlquist, den gamle kepsfuxen...
Redan 1941 lät det så här om Lasse Dahlquist, den gamle kepsfuxen...
Hallå, du gamle indian, ett historiespäckat och väl underbyggt skillingtryck som ger oss den totala bilden av de misshälligheter som en gång rådde i Vilda Västern.
Fram strömmar en stark och gripande berättelse om en av alla dessa indianer som mot slutet av sin levnad kastats ut ur sin kulturella kontext och tvingats ta jobb som allt-i-allo på en bensinstation (med tanke på var flertalet dansband kränger sin musik förstår man att just denna passage rör dem djupt och gör dem villiga att ta upp låten på sin repetoar)..
Indianen i fråga heter Röde Ned och har nu bytt sin tomahawk och sina skalpar mot bensinslangar och motorolja.
Lasse Dahlquist minns dock hur det var när det begav sig.
Röde Ned har ett spännande föflutet. Som liten valp fick han en skalp som segertrofé i sitt bälte.
En riktig skalp att leka med.
Vad är väl ett pokemonkort mot det?
Kommentarer
Postat av: Vita
Tack Rimbloggen, jag har aldrig fattat att han sjöng "Röda Ned" - jag visste inte heller att det var Lasse som var skyldig
Postat av: Nonsensakuten
Tack. Jo, Röde Ned är lite långsökt och innan man ser texten tycker man att han sjunger "röd om näsan som tvättäkta indian" eller nåt annat obegripligt.
Trackback
