INNAN RISGRYNSGRÖTEN HINNER KALLNA
Mörk och tyst är vinternatten
Da-dudu-dej
Månen lyser upp vår färd
hemåt rider Hej, Gamle Svarten
snart är vi hemma vid vår härd
Da-dudu-dej
Juleklapparna i säcken
Da-dudu-dej
skall jag lägga under gran
Willy och Andy, Vilde Bill O Bräcken (???)
dansar som andra snälla barn
Hoppla, Svarten den här takten räcker inte till
se här ligger julegranar fallna
öka jakten, öka takten om du kan och vill
innan risgrynsgröten hinner kallna.
Det är väl tämligen uppenbart att denna slagfärdiga julhymn presenterades för Cacka Israelsson efter att han redan breakat med sin monsterhit Gamle Svarten. Det gäller ju som alltid i musikbranschen att stå på tå med ett skabröst fuktat pekfinger i luften och smida medan järnet är varmt. Eventuellt är denna Jul i Vilda Västern plockad från samma skiva, min research går lite på sparlåga så här i december.
Det känns dock oväntat, nästan otroligt men inte desto mindre hedrande att detta är Rimbloggens första analys av en Cacka Israelsson-låt. Man kan verkligen fråga sig varför det tagit en sådan tid.
Mannen har ju genom mer än ett halvt sekel roat oss med låtar som Gamle Svarten, Gammal kärlek rostar aldrig, Min blåaste blues och den intresseväckande Innan vi gick i jeans så fanns New Orleans (en sen produktion, utgiven 1989 enligt Wikipedia).
Ovanstående låt, som säkerligen var både räntabel och stämningsfull när den släpptes, låter oss stifta bekantskap med "tomten här i Kansas". En man som hetsar sin stackars kuse till bristningsgränsen för att inte komma för sent till den så långe emotsedda julfesten på ranchen.
Den svenska fascinationen för Amerika och framförallt det här med cowboys & indianer nådde ju sin beklagliga peak under 50- och 60-talet, något som Lasse Dahlquist hade banat vägen för genom att redan 1941 skapa den odödliga Hallå, du gamle indian.
Little Gerhard plockade sen upp stafettpinnen, eller möjligtvis tomahawken, med Den siste mohikanen.
Kombinationen exotism och julfirande har heller aldrig varit främmande för svenska artister; exempelvis ville Harry Brandelius fira Jul på Las Palmas medan Yngve Stoor ägnade sig åt Sjömansjul på Hawaii.
Slutligen: att Karl-Erik Israelsson innan sångkarriären var en framgångsrik idrottsman, bl.a var han svensk mästare på 110 meter häck, förklarar kanske delvis varför hans smeknamn Cacka är synonymt med verbet "att bajsa".
Kommentarer
Trackback
