70-TALETS GARBO IFRÅN FLEN
världens brutta ifrån Flen
känd för sina snygga ben?
Alla vänder sig på stan
när hon går på trottoar'n
stora gatan fram
Ifrån världens modehus
har hon fina anbud fått
men emot hon stått
Både London och Paris
har nu nobben från Irene
för hon ville bli kvar i Flen
Titta, titta där kommer Irene
sjuttiotalets Garbo ifrån Flen
Titta, titta efter som en svans
följer troget alla hennes fans
Titta, titta där kommer Irene
sötast utav flickorna i Flen
Titta, titta hit Brigitte Bardot
trippar hon så läckert fram på tå...
Rimbloggen hänger sig omedgörligt kvar vid sjuttiotalets försumliga objektifiering av kvinnor i svenska dansbandstexter, ett ämne som är nästan hur stort som helst och en aldrig sinande källa att ösa ur, verkar det som.
Denna gång är det bandet Bennys som ger oss den entusiasmerande hymnen om en till utseendet alls inte ofördelaktigt framhävd kvinna vid namn Irene. Det är hon som är Flickan från Flen.
Att just de rent estetiska företräden som möjligen kan finnas hos den person texterna kretsar kring tas upp är också det vanligast förekommande; oftast då utifrån en jämförelsevis belåten och imponerande horisont. Sångaren har fattat tycke för en viss person och faller pladask för vederbörande på grund av objektets intagande utseende.
Det är dock inte alltid som de kvinnor som besjöngs på 70-talets osedliga och flottigt orangebrunmurriga danshak, visar sig vara särskilt vackra i en klassisk bemärkelse.
Understundom har de helt andra egenskaper som framhävs, ibland diametralt motsatta attribut som egentligen ter sig ovidkommande och som på ett umbärligt och närmast tvångsmässigt sätt ändå måste offentliggöras.
Jag tänker då bl.a på Stora, feta Margareta eller Rara, underbara Katarina som varken var söt eller ful men (enligt uppgift) tämligen kul.
Det är förstås fullt plausibelt att upphovsmännen till nyss nämnda verk känt sig attraherade av både Margareta och Katarina, vad jag inte kan förstå är dock varför man på ett lite åbäkigt sätt vill bedyra sin vördnad för och sin förälskelse i dem genom att hemfalla åt en alls inte särskilt klädsam vuxenmobbing genom anmärkandet på kroppskonstitution och status i den social rankingen...
Nu kan dock inte Bennys klandras för någon liknande, förstucken föresats, då de helt sonika upptäckt Irenes skönhet och utifrån detta blott känt sig anmodade att föreviga det hela på vinyl.
Sköna grötrim bygger upp den första versen, precis så lekmannamässigt som vi älskar i den här bloggen.
De fina rimmen ter sig extra festliga när vi kommer fram till rimparet "som en svans/hennes fans" där sångaren uttalar ordet fans på engelska, något som ger en extra nervpirrande dimension åt stycket.
På likaledes känt manér väver textförfattaren sedan in namn på kända snyggingar som Garbo och Bardot för att ytterligare skapa en uppriktig känsla av autencitet.
Till sist har vi som oförargliga lyssnare övertalats totalt och inser utan vidare prut att den där Irene från Flen måste ha varit en sjuhelsikes sexbomb. En riktig donna, en underskön amazon.
Eller som man av hävd säger i Sörmlands motsvarighet till Rostock och som Bennys sjunger i andra versen: "Hon säljer lika bra som violen gjort en dag..."
Ty i Flen kan allting, alltid, ständigt och jämt sättas i någon slags paritet till den där jädrans violen!
GILLA RIMBLOGGEN PÅ FACEBOOK
För att vara säker på att du inte missar några uppdateringar, gå med i Rimbloggens nystartade Facebookgrupp.
Där kan du också tanka upp egna förslag på ytterligt vedervärdiga låtskrivarförsök som du anser borde passa för en närmare analys. Du kan också kommentera inläggen och ge lite magsur feedback direkt utan att behöva lämna Facebook mer än vad som anses nödvändigt. På så sätt blir vi alla vinnare; du, jag, miljön och Mark Zuckerberg.
Så - häng med, gilla Rimbloggen på Fejan, vet ja!
RARA UNDERBARA KATARINA
tänkte bjuda ut en flicka uppå stans konditori
men jag fann, ja minsann
att få tag i nån som ville
gå på kondis med en kille
i det närmaste var tji
Först så ringde jag Filippa men Filippa ville slippa
Gabriella, Isabella, Rut och Frida likaså
Sen försökte jag med Emma men se hon var inte hemma
Hos Maria och Sofia åkte luren bara på
Men då ringde jag till Katarina
å hon svarade javisst, det var längesedan sist
Rara underbara Katarina
Inte vacker, inte ful men oj vad hon är kul
Alla killar gillar Katarina
världens festligaste tjej att ta med på galej
Berättaren av texten till låten Rara, underbara Katarina (ursprungligen Ingmar Nordströms) känner sig sugen på en stunds förtroligt sällskap på en av tätortens idylliskt småputtriga konditorier.
Det räcker inte med all den hälsovådliga sötma som de bakom disken prunkande produkterna i sig själva utgör, nä, textjaget vill också ha lite söt, kvinnlig fägring att vila ögonen på medan den sockerpudrade prinsessbakelsen blandas med avslaget kaffe på sin saktmodiga färd genom mage och tarm i det som brukar beskrivas som peristaltik.
Olyckligtvis har berättaren svårt att till en början få kontakt med sina tilltänkta offer. Även om han försöker släta över det hela i refrängen genom sin gunstiga försäkran om att Katarina inte bara är rar och underbar, varken vacker eller ful utan dessutom "världens festligaste tjej att ta med på galej", är det smärtsamt uppenbart för den besinningsfulla betraktaren av texten, att Katarina tillhör andra- eller kanske t.o.m tredjesorteringen av tjejer man vill ta med sig på kafé.
Detta eftersom berättaren stämmer träff med henne efter att dessförinnan förgäves försökt få tag på inte mindre än åtta brudar (Filippa, Gabriella, Isabella, Rut, Frida, Emma, Maria och Sofia).
Att Katarina inte heller är någon favorit i umgängeskretsen bekräftas bara ytterligare då hon säger "det var längesedan sist" när vår bakelsekåta sybarit ringer upp henne.
Det vilar därmed något smått förljuget över den orgiastiska glädje som påstås omge hela arrangemanget.
PEDDAR PEDDAR...
Människor hurrar och humlor surrar
peddar peddar och gurrar gurrar
Anders andrar och Niklas nickar
Lennart lellar och leffe leffar
hajen hajjar och soffan soffar
Eva evahahahahaaaar
Vi känner Thomas Orup Eriksson som en smålistig skapare och uttolkare av tämligen slipprig sängkammarsoul.
Hans magnetiska scennärvaro och kittlande förmåga att levandegöra tillvaron som cool nollåttaslicker har tidigare gett honom det prononcerade epitetet Sveriges svar på Terence Trent D'arby här Rimbloggen.
Tillsammans med de fryntliga gossarna i det hårdkokta kollektivet GES fick han också tillfälle att utforska delvis nya sidor av sitt konstnärsskap.
Mellan 1994 och 1996 stod bandet på sin absoluta peak, mycket beroende på att de var verksamma under just dessa år, och gladde det på chippendalesrock så hungrande svenska folket med små ekivoka texter om medelklassiga mäns oöverstigliga problem.
All till ett plinkande komp av ELO goes Ted Gärdestad.
Sparsmakat, otvunget och befriat från någon som helst vass kant.
Detta är i alla fall vad vi hittills har trott. Skrapar man lite på fernissan och gräver djupare finner man dock något helt annat.
Det är egentligen skrämmande att Orups helt ypperliga talang som rappare hamnat så totalt i skymundan.
Visserligen är det inte så svårt att se sambanden mellan gatans musik med allt vad den innebär av rotlöshet, uppbrott och självförstörelse, och det faktum att Orup växte upp i Huddinge, detta subversiva Stockholmsghetto.
Därför är det befriande att höra honom rappa loss i slutet av GES-låten Stanna världen en stund som rullade flitigt på landets alla radioapparater för sjutton år sedan.
Texten kretsar kring en ensam man i Niklas Strömstedts kristallklara gestalt. Hans montona liv präglat av vardag och tristess (bland annat finner vi i textens andra strof den roliga passagen: "jag brukar se på allt, tv tusenfalt. Jag går och lägger mig med Ylva-Marie") bryts enbart av de fåtal gånger en kvinna ringer upp.
Det är då som fåglar börjar sjunga och marken börjar att gunga (kanske lite löjligt...men möjligt).
När så texten puttrat på i två verser, tre refränger och ett stick känner plötsligt Orup att Strömstedt varit alltför länge i det så kallade limelightet varvid han helt sonika tar över med en egenhändigt komponerad rap, den text som till fullo återges här ovan.
Visst känner vi igen en del av den oregerliga namedropping som upphovsmännen så ogenerat ägnar sig åt. Anders heter Glenmark, Niklas heter Strömstedt, Soffan är troligen Sofia Eriksson. Hajen kan vara i princip vem som helst 1995. Gurrar och peddar syftar som bekant på två medlemmar av Just D.
Vad sedan verben "att gurra och pedda" betyder känns något mera outrett.
