Å vi skall gosa, gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
natten lång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
till vår sång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
Låt mig berätta om vad jag hört talas om
på gosa, gosa
Du måste lita på mig
slappna av och våga gosa
Om och om
ig-eeeen
Om och om
ig-eeeen
Det finns så många sätt
men det är alltid lätt
att gosa, gosa
Är det din första gång
ej nåt att bry sig om
på gosa
Då gör vi det
ig-eeeen
Om och om
ig-eeeen
Så om du diggar mig
din chans att visa mig
Kom så gör vi vår grej
Å vi skall gosa, gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
natten lång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
till vår sång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
Okej. Så här tror jag att det ligger till.
Ett skivbolag i en inte alltför avlägsen galax visade en vacker morgon det häpnadsväckande dåliga omdömet att lansera den spralliga pyjamasfladdringen Mary N'diaye (avlägsen släkting till Pär N'dinuder) i ett större sammanhang.
Detta sammanhang var Melodifestivalens första deltävling 2013 och eventuellt insåg man för sent att Marys kroppspresenning var lite för stor att fylla ut.
Hade man valt Kikki Danielsson hade det inte varit något som helst problem, inte nog med att den svart-vita fallskärmen till byxa skulle sitta som ett ålskinn på Kikki, kvinnan har dessutom erfarenhet av att på ett sensuellt sätt framföra en exotiskt färgad text om ömhet.
Alla minns hennes liderliga tradering av texten till den soliga efterkrigschansonen Papaya Coconut.
Att Mary N'Diayes byxor var för stora är dock att betrakta som det lilla problemet i sammanhanget.
Det riktigt allvarliga är den vägröjande text som det uppenbarligen tog icke mindre än tre (vad man kan misstänka) gravt sinnesrubbade knallhattar att knåpa ihop.
Vilka är då dessa blivande nobelpristagare som slagit sina kloka huvuden blodiga mot en cementvägg för att åstadkomma något slikt?
Jo, förutom Mary själv är det två ettriga pökmaskiner vid namn Jonas Åsgärde och Mattias Frändå.
Dessa herrar med så natursköna efternamn (det är som en jäkla orienteringskarta..."se upp för åsgärdet, hoppa över frändån") bör med andra ord ställas högst ansvariga för denna totala massaker på allt vad rimlighet, takt, ton och fason heter.
Jag försöker dra mig till minnes ett sämre svenskt melodifestivalbidrag som samtidigt inte gör anspråk på att spela i den redan från början tröstlösa klassen av hopplöst dassiga plojlåtar (jag tänker här på exempelvis allting med Sean Banan, Ranelids pretentiösa egenannons på tre minuter maskerat till låt och Brandsta City Släckers trollbindande genombrottshit).
Faktum är att den svenska Melodifestivalen nog inte upplevt nåt liknande pinsamhetshaveri sedan Ann-Lousie Hansson teamade upp med den dåtida dokusåpastjärnan Molle i bidraget Sluta 2002.
Även i detta fall ser vi konturerna av något som i ett Christer Björkmanskt töcken skulle kunna tolkas som en låt med viss espri och verkshöjd.
Problemet är att den - liksom Gosa - faller på sin totala uddlöshet, sitt tramsiga uttryck och sin repetetiva klang av dödsångest.
Visst - alla gillar väl att gosa men när ömhetstörsten känns påtvingad och forcerad, när låttiteln kastas fram som ett maniskt imperativ inte bara en utan 388 gånger på tre minuter känner man bara att det sista man vill - om man så får en miljon kronor skattefritt och en jacuzzi full av Baywatchbrudar - är att gosa.
