FANTASTISKA JUL
fantastiska jul
Tomtens släde har fyra små hjul
Jul, jul
fantastiska jul
Fyra så alldeles runda små hjul
Med lykta och levande ljus
besöker Tomten vart hus
med en uppvärmd grogg i sin hand
skålar Tomten som en riktig man
Jag har alltid levt i den aningslösa villfarelsen att tomten varit stolt innehavare av en släde med långa medar. Några hjul på släden har jag konstigt nog aldrig hört talas om. Efter att jag nu tagit del av Jimmy Nordins efterföljansvärda julvisa Fantastiska jul är jag emellertid beredd att böja mig inför expertisen.
Det finns en berömd kulstötare som heter Jimmy Nordin men förmodligen är det inte honom vi har att göra med här.
De enda kulor vår Jimmy Nordin tycks stöta (och blöta) är väl sådana som blänker och glittrar i grenen.
Med detta avrundas Rimbloggen 2011 med ett riktigt stort GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Skulle pysslandet, spelandet, ätandet och drickandet råka kväva dig av tristess under helgerna kan du alltid kika in här för att få dig lite stämningsfulla rim.
Just nu rekommenderar jag:
Slutligen, från oss alla (dvs jag själv) till er alla..se nu till att lyssna riktigt mycket på Lars Vegas Trio.
Knappast någon annan svensk ensemble har lyckats skildra julhelgens mystik på ett lika träffande sätt:
RAGGE MED RÖDA RÖVEN
han har vita träskor på
Ronny, den lille fule,
honom vill man alltid slå
Raggarnatt, pöklösa natt
allt är fint, jävla skit
fårrden lyser på
tjorren står tom
fan vad det vattnas i min jävla gom
hungrig och alone
i fårrden mörk och kall
ja, en swedish ragger får
brudarna på fall
Det finns en utomordentlig scen i Jonas Cornells klassiska tv-dramatisering av PC Jersilds skarpsinniga roman Babels hus från 1981 där Ernst Günther i rollen som Wille Kindlund, ansvarig för disken på det stora sjukhuset i Enskede, läxar upp Gösta Engströms karaktär Bill för att han är tatuerad på överarmen.
-Du måste ta bort det där, säger Günther, det är en klassmarkör. Du kommer aldrig att kunna söka några jobb med den där på armen. Antingen tror dom att du varit sjöman, eller så tror dom att du suttit på kåken.
Man kan, så här trettio år efteråt, självklart ha synpunkter på Kindlunds resonemang om tatueringar som varande en skarpt negativ faktor i anställningssituationer men en viss konsensus kan det nog finnas omkring folkflertalets syn på denna konstform och de signaler som den skickar ut i mer officiösa situationer.
När Peter Settman i rollen som uppsnofsad och celeber grundare av produktionsbolaget Baluba mötte ett stort antal tv-chefer för att mer eller mindre stridslystet pracka på dem sina debila tv-idéer var han måhända inte tatuerad.
I alla fall inte så att det syntes.
Likväl borde han vara brännmärkt för all framtid i närbesläktade sammanhang då han i början av 90-talet utan att darra på manschetten kunde släppa ifrån sig alster som ovanstående; Tomten är full, framförd tillsammans med sin ständige följeslagare Fredde Granberg under pseudonymen Ronny & Ragge.
Denna nervigt explorativa text tar oss med in i själva essensen av raggarlivet, ja nästan ända in under den pissdoftande skinnklädseln. Det är en ytterst penibel resa de båda kumpanerna tar oss med på.
Lyriken präglas av sedan länge inarbetade och förrädiskt rogivande termer som "pöka", "fårrden" och "jävla skit"; tre goda exempel på den fatabur varigenom raggarparet så traggligt skapat sina texter.
Visst känner lyssnaren igen sig i detta men känslan det frambringar är allt annat än huld. Snarare infinner sig en rekordartad trötthet.
Ännu mera präglar denna trötthet undertecknad när jag nu sitter här några dagar innan jul och skall försöka destruera så mycket som möjligt av den minimala verkshöjd som låtens upphovsmän eventuellt ansåg sig ha ådagalagt.
Ifråga om snille och smak är självklart denna text den absoluta bottennoteringen här på Rimbloggen.
Istället för en rättvis analys av stycket blir man därför frestad att enkom slita sitt hår, kasta sig bakåt, himla med ögonen och citera Radiosportens Lasse Grankvist som en gång gav oss de bevingade orden:
"Jag är fullständigt färdig, jag tror jag ger upp, jag slutar med det här, det går inte att hålla på, det går inte att hålla på..."
SMÅ KAFFEBRUNA FNASK
vid hotell och minsta skjul
är vi goda och glada idag
Vi har ej ett barr av gran
ingen snö på dopparedan
men dom käcka
har badat ett slag
svenska glosor surrar hemkärt här
och pappersrosor sprider atmosfär
kring vår skinka, ost och sill
och den lilla nubben till
och sen whisky så mycket vi vill
Här finns allt från kaffekask
till små kaffebruna fnask
för att göra vår tillvaro skön
Långt innan fetmagade svenska män med mindervärdeskomplex och alltför många upplevda år i bagaget sökte sig till Asien för att ragga lammkött, fanns dylika tidsfördriv att ägna sig åt i det inte fullt lika exotiska Las Palmas.
Åtminstone om vi får tro den gamle schlagerestradören Harry Brandelius (1910-1994).
Vid en första anblick ter sig stycket Jul i Las Palmas fruktansvärt före sin tid.
Texten präglas av en raljant och listig ironi där ett dussinsemestrande medelst smaklös charter till Kanarieöarna vid juletid, braskande avfärdas som något riktigt billigt och lumpet. Man tycker sig nästan kunna sträcka ut sin hand och greppa tag i den sarkasm som Harry levererar i passagen om de prosaiska pappersrosor som utlovar "atmosfär".
Musikaliskt är verket en fullständigt obarmhärtig rip off på Yngve Stoors klassiska jullåt Sjömansjul på Hawaii. Lyriskt sett kan det alltså röra sig om landets första, helt ironiska låttext.
Eller kanske inte.
Den våldsamt förbluffande peripetin som uppstår när Harry låter oss höra om öns utbud av prostituerade gör nämligen att vi genast misstänker att textförfattaren haft ett medvetet, initalt syfte att få med ursprungsbefolkningens sociala umbärande enkom i syfte att underhålla.
Det är kittlande att leka med rimmen "kaffekask-kaffebruna fnask".
Vad kom först? undrar man. Var det kaffekasken som skulle få ett passande (med dagens ögon ytterst opassande) rim eller var det så att man redan från början ville få in det här med fnasken och deras annorlunda hudfärg? Sorgligt nog tror jag att det rör sig om det senare.
Begreppet kaffebruna fnask kan ju knappast klassas som nån form av malapropism från textförfattarens sida. Indicier för denna teori är bl.a textens fortsättning som ensidigt handlar om utnyttjande, otrohet och gubbsjuka. Eller, som Harry Brandelius så målande beskriver det: "romantiken blommar opp i var medelålders kropp".
EN HIMLAKROPP SOM ETT TOMTEBLOSS
snö som faller i slädens spår
den långa färden leder till ditt hus
varje lysande himlakropp
visar vägen som tomtebloss
det gnistrar till i snön från månens ljus
det kyler från en nordlig vind
han ler mot dig, med rosig kind
det finns kärlek, det finns ljus
det är jul i varje hus
barnen leker vid en sjö
bygger gubbar utav snö
jag vill leva i den tid
som ger både ro och frid
åh, det är......
när julen är här....
Andreas Wistrand föddes 1978 och växte upp i det öländska samhället Glömminge.
Med sådana förutsättningar är det kanske lätt att minnas.
Minnas barndomens hisnande underbara jular, här förevigade i verket När julen är här. Denna skimrande tid då varje prunkande himlakropp visar vägen som ett tomtebloss.
Bokstäverna p och s ligger ju av tradition nära varandra, inte minst i alfabetet, men kanske också i Bibelns berömda Psaltaren, ett stycke litteratur jag tror att den kristne popsångaren Andreas är väl bekant med.
Det är också något särskilt med texter till jullåtar; små igenkännande ord som alltid bör finnas med för att julstämningen skall kännas fulländad. Bland dessa finns rimmen hus-ljus, sjö-snö och hår-spår..tja, det där sista är det kanske mest Wistrand som sjunger om.
Liknande tendenser ser vi i den uppsjö av påskmusik som alltid, helt ofelbart, har med rimmen tupp-mupp, höna-föna och det klassiska lägg ägg i Jesu skägg...
Eventuellt återkommer Andreas lagom till påsk med en liten uppföljare, vi väntar med spänning.
INNAN RISGRYNSGRÖTEN HINNER KALLNA
Mörk och tyst är vinternatten
Da-dudu-dej
Månen lyser upp vår färd
hemåt rider Hej, Gamle Svarten
snart är vi hemma vid vår härd
Da-dudu-dej
Juleklapparna i säcken
Da-dudu-dej
skall jag lägga under gran
Willy och Andy, Vilde Bill O Bräcken (???)
dansar som andra snälla barn
Hoppla, Svarten den här takten räcker inte till
se här ligger julegranar fallna
öka jakten, öka takten om du kan och vill
innan risgrynsgröten hinner kallna.
Det är väl tämligen uppenbart att denna slagfärdiga julhymn presenterades för Cacka Israelsson efter att han redan breakat med sin monsterhit Gamle Svarten. Det gäller ju som alltid i musikbranschen att stå på tå med ett skabröst fuktat pekfinger i luften och smida medan järnet är varmt. Eventuellt är denna Jul i Vilda Västern plockad från samma skiva, min research går lite på sparlåga så här i december.
Det känns dock oväntat, nästan otroligt men inte desto mindre hedrande att detta är Rimbloggens första analys av en Cacka Israelsson-låt. Man kan verkligen fråga sig varför det tagit en sådan tid.
Mannen har ju genom mer än ett halvt sekel roat oss med låtar som Gamle Svarten, Gammal kärlek rostar aldrig, Min blåaste blues och den intresseväckande Innan vi gick i jeans så fanns New Orleans (en sen produktion, utgiven 1989 enligt Wikipedia).
Ovanstående låt, som säkerligen var både räntabel och stämningsfull när den släpptes, låter oss stifta bekantskap med "tomten här i Kansas". En man som hetsar sin stackars kuse till bristningsgränsen för att inte komma för sent till den så långe emotsedda julfesten på ranchen.
Den svenska fascinationen för Amerika och framförallt det här med cowboys & indianer nådde ju sin beklagliga peak under 50- och 60-talet, något som Lasse Dahlquist hade banat vägen för genom att redan 1941 skapa den odödliga Hallå, du gamle indian.
Little Gerhard plockade sen upp stafettpinnen, eller möjligtvis tomahawken, med Den siste mohikanen.
Kombinationen exotism och julfirande har heller aldrig varit främmande för svenska artister; exempelvis ville Harry Brandelius fira Jul på Las Palmas medan Yngve Stoor ägnade sig åt Sjömansjul på Hawaii.
Slutligen: att Karl-Erik Israelsson innan sångkarriären var en framgångsrik idrottsman, bl.a var han svensk mästare på 110 meter häck, förklarar kanske delvis varför hans smeknamn Cacka är synonymt med verbet "att bajsa".
VILL DU ÅKA I MIN RAGGARBIL?
tiotusen mil
har min kärra skramlat
med ett äkta dollarsmil
Du kan vara övertygad om
det är grejer
Älskling, älskling...kom
Vill du åka i min raggarbil?
Vill du åka i min tuffa kärra?
Kom och ta mitt bud, lilla söta frun
under motorhuven lägger varje skruv
bara 80 knutar är min stil
Min signal, ingen dålig ton
jag har tänkt på vår
flotta folkpension
Lilla flamma, här skall du få se
på en kille som är tuff att köra
Vi drar ut från stan så att vi nu kan
känna på den stil som kan sluka mil
vill du åka i min raggarbil?
Lagom till att 2011 års nobelpristagare i litteratur; Tomas Tranströmer, rullar in i blå hallen, ger Rimbloggen plats åt en annan stor poet; nämligen den sofistikerade person som 1959 skrev ner texten till rockartisten Swerres låt Raggarbilen. Det finns graverande indicier som gör gällande att det mycket väl skulle kunna förhålla sig som så att det är Swerre själv som knåpat ihop både text och musik.
Vem var då denne Swerre?
Eftersom försvinnande få hemsidor uppnosade av Google kretsar kring den svenska garagepopen av 1959 års modell, har mina efterforskningar denna gång sorgligt nog gått in en hidös återvändsgränd.
Såvida man inte är reumatiker och i stort behov av information om just reumatism är det hart när omöjligt att få reda på så mycket mer om denne man mer än att han troligtvis hette Swerre Jensen, att han släppte denna detaljerade hitlåt om raggarbilar 1959 och att hans armhålor luktar dansk ost.
Nä, förresten, det där sista är en uppgift från nätforumet Flashback (landets digitala mötesplats för fascism och prematur ejakulation) så den får vi kanske - i likhet med lejonparten av dagens tv-kockar - ta med en nypa flingsalt.
Nu är det förvisso en pregnant och ganska träffande text han fått ihop. Vi möter i låten en steroidtryfferad lebeman som medelst lock, pock och en försäkran om en maxhastighet omkring högst 80 kilometer i timmen, gör vad han kan för att locka en stackars flamma i fördärvet; kasta sin husmoderliga image av hemvävd blygsel över ända, för att hänge sig åt det olycksbådande raggarlivets alla kväljande lustar.
Huruvida berättarjaget lyckas i sin tarvliga föresats, framkommer i låtens eggande epilog där det kvinnliga föremålet för Swerres upprepade vädjanden - för att låna Lasse Berghagens bildspråk - faller som en fura. Swerre lyckades också inspirera en efterkommande epigon i genren, kanske den störste uttolkaren av hela kulturen, nämligen Errol Norstedt (ej att förväxla med det lexikonutgivande bokförlaget).
Lite som när Elvis Presley påverkade en ung John Lennon att greppa gitarrhalsen.
