RAGGE MED RÖDA RÖVEN
han har vita träskor på
Ronny, den lille fule,
honom vill man alltid slå
Raggarnatt, pöklösa natt
allt är fint, jävla skit
fårrden lyser på
tjorren står tom
fan vad det vattnas i min jävla gom
hungrig och alone
i fårrden mörk och kall
ja, en swedish ragger får
brudarna på fall
Det finns en utomordentlig scen i Jonas Cornells klassiska tv-dramatisering av PC Jersilds skarpsinniga roman Babels hus från 1981 där Ernst Günther i rollen som Wille Kindlund, ansvarig för disken på det stora sjukhuset i Enskede, läxar upp Gösta Engströms karaktär Bill för att han är tatuerad på överarmen.
-Du måste ta bort det där, säger Günther, det är en klassmarkör. Du kommer aldrig att kunna söka några jobb med den där på armen. Antingen tror dom att du varit sjöman, eller så tror dom att du suttit på kåken.
Man kan, så här trettio år efteråt, självklart ha synpunkter på Kindlunds resonemang om tatueringar som varande en skarpt negativ faktor i anställningssituationer men en viss konsensus kan det nog finnas omkring folkflertalets syn på denna konstform och de signaler som den skickar ut i mer officiösa situationer.
När Peter Settman i rollen som uppsnofsad och celeber grundare av produktionsbolaget Baluba mötte ett stort antal tv-chefer för att mer eller mindre stridslystet pracka på dem sina debila tv-idéer var han måhända inte tatuerad.
I alla fall inte så att det syntes.
Likväl borde han vara brännmärkt för all framtid i närbesläktade sammanhang då han i början av 90-talet utan att darra på manschetten kunde släppa ifrån sig alster som ovanstående; Tomten är full, framförd tillsammans med sin ständige följeslagare Fredde Granberg under pseudonymen Ronny & Ragge.
Denna nervigt explorativa text tar oss med in i själva essensen av raggarlivet, ja nästan ända in under den pissdoftande skinnklädseln. Det är en ytterst penibel resa de båda kumpanerna tar oss med på.
Lyriken präglas av sedan länge inarbetade och förrädiskt rogivande termer som "pöka", "fårrden" och "jävla skit"; tre goda exempel på den fatabur varigenom raggarparet så traggligt skapat sina texter.
Visst känner lyssnaren igen sig i detta men känslan det frambringar är allt annat än huld. Snarare infinner sig en rekordartad trötthet.
Ännu mera präglar denna trötthet undertecknad när jag nu sitter här några dagar innan jul och skall försöka destruera så mycket som möjligt av den minimala verkshöjd som låtens upphovsmän eventuellt ansåg sig ha ådagalagt.
Ifråga om snille och smak är självklart denna text den absoluta bottennoteringen här på Rimbloggen.
Istället för en rättvis analys av stycket blir man därför frestad att enkom slita sitt hår, kasta sig bakåt, himla med ögonen och citera Radiosportens Lasse Grankvist som en gång gav oss de bevingade orden:
"Jag är fullständigt färdig, jag tror jag ger upp, jag slutar med det här, det går inte att hålla på, det går inte att hålla på..."
Kommentarer
Trackback
