Rimbloggen

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Den svenska dansbandsmusiken bär på tunga arv. Som genre bär den spår av 1700-talets impressionistiska rusdrycksromantik vars främste uttolkare var Carl Michael Bellman. Tematiken i genrens texter utgår från en förhållandevis enkel levnadsstandard där jakten efter rus och kättja blir det centrala för den populas omkring vilken verken kretsar. Vi möter enkla människor med enkla problem. Oftast begränsade till frågor om var man ämnar spendera natten, eller vem som får följa dig hem och dylikt. 

Så mycket mer befriande är det när dansbandet Vikingarna i en tidig sak från 1970-talet; Den stora dagen,   
inte bara för vidare denna tradition utan förmår att lyfta frågeställningarna om det snabba ruset eller det själuppfyllande begäret och istället ifrågasätta vårt sätt att leva utifrån moraliska aspekter.
I ovanstående text prövas vår inställning till omvårdnad och solidaritet. I detta fall handlar det om omtanke om de gamla.

Vi möter en gammal kvinna i färd med att iordningsställa en förväntad fest. Varma, vänliga och inbjudande ord som kaffe, likör, tårta och finservis omgärdar textens begynnande rader för att skapa atmosfär. En känsla av lugn men samtidigt förväntan och frid skapas. Av allt att döma fyller den gamla damen år och nu skall det slås på stort. Fram plockas det som inte alltid står framme, liksom för att understryka det unika i skeendet. Det blir en likör av allra bästa slag, den fina servisen med små violer på och tårta som smyckats med små ljus.

Så bryts friden av textens ovillkorliga peripeti. En telefon ljuder. Kvinnan svarar och hennes söner lägger fram sina ärenden. Och här - i refrängen - kommer textens absoluta styrka. Fokus för berättandet flyttas från tredje person till att återge samtalet utifrån kvinnans horisont. Jaså. Säger du det! Du kan inte komma från, förmodas kvinnan säga. En känsla av vemod och förtvivlan som nog alla kan känna igen. En besvikelse. Man känner sig snuvad.
Sedan följer det centrala i texten: Nej, det gör ingenting...om det är nåt bara ring...jag finns ju här var dag!

Den skicklige textförfattaren låter oss härmed krypa in under skalet på den olycksaliga kvinnan. Genom detta berättargrepp får vi känna hennes bedrövelse men också vara med när hon gör sitt tafatta försök till att släta över sin oturliga belägenhet. Hon gör sig till martyr i telefonluren och vi känner i magen exakt hur besviken hon är och exakt hur falskt dessa bedyranden låter. Frågan huruvida detta dolda budskap går fram till kvinnans söner är lite mera oklart men sant är att lyssnaren får sig en rejäl tankeställare. Den gamla kvinnan är - om vi tolkar texten bokstavligt - ett offer i detta sammanhang. Hon fyller år men ingen av hennes söner vill fira den stora dagen tillsammans med henne. 

Att texten helt tar parti för kvinnan och beskriver hennes nedstämdhet förstärks av att hon tänker på hur få gästerna kommer att vara på hennes årliga kalas, när hon begrundar att ett fat gått i kras. 

Det är frestande att spekulera i huruvida skildringen av kvinnan trots allt är bristfällig. Kanske är det så - om man skrapar på ytan - att denna gamla dam i själva verket är en riktig satkärring? En bitter, alkoholiserad ragata som ändrat sitt testamente och gjort sina söner arvslösa. Eller kanske hon misshandlat dem som små? Nja...vi skall nog inte dra för stora växlar på detta men uppfriskande vore det allt med en fylligare beskrivning av kvinnans omständigheter.

Detta att hon hela tiden för texten framåt är bedrägligt. Kanske skulle även sönerna få komma till tals. Måhända är det dags för en ny version, en 2000-talsversion av Den stora dagen där de egentliga auspicierna kring ovan nämnda incident förklaras och - om behövligt är - rättfärdigas?

Nu går dom där
tillsammans hand i hand
genom eld och genom vatten
för dom älskar djupt varann

Och han ler och minns
tillbaka hur det var
att bli träffad utav solen
i affär'n en kulen dag

Där ovanför var skyn
så molntungt grå
men där nere skulle
livet snart förena dom två

för lite socker, knäckebröd
och choklad
framme vid mjölken fanns
det bara en liter kvar
och det var den de båda ville ha
vardan blev plötsligt möjlig att fördra
för lite socker, knäckebröd och choklad
ahhh ahhh ahhh....

Man kan vid första anblicken av de allt annat än dekorativa lysrör som utgör den lokala ICA-butikens armatur, tro att syftet med anordningen primärt varit att ge så pass mycket ledljus åt butikens kunder att de med lätthet finner det mest grundläggande ifråga om dagligvaror och snacks.

Att lamporna skulle förmedla någon typ av kosmisk värme och gemenskap, som en kapitalistisk, frestande men kärleksfull aura över tvenne mjölksugna kunder finner man nog vara lite långsökt, trots att det är en - om uttrycket tillåts - lysande metafor för en poet att använda.

Många popmusikaliska kärlekssagor omgärdas av vardagsrealismens eggande mystik. Så träffar exempelvis Mauro Scocco sin Sara i hörnet vid SevenEleven, Orup värderar sin Mercedes högre än sin fru och Docent Död raggar gärna på krogen med ett par ordinära solglasögon. Få artister och låtskapare når dock samma fulländning av konceptet som Cajsa Stina Åkerström i sin radioplåga Socker, knäckebröd och choklad. 

Som i ett versifierat omkväde befäster hon upprepade gånger bilden av regn, gatsten, vindpinade människor vandrade i håglöshet och tankspriddhet. En bild av en svensk vardag mitt i segaste säg...november....närmast pliktskyldigt går de in i sitt snabbköp. Och där - vid mjölkdisken - finns det blott en liter mjölk kvar! I sin introverta verklighet fullständigt uppslukade av sina egna tankar, bekymmer och problem, händer något magiskt...

Fingrande på samma paket mjölk öppnar sig himlen över kyldisken; "att bli träffad utav solen
i affär'n en kulen dag"...
Blickar möts, känslor går att ta på...passion uppstår...över mjölken, i affären...utanför regn...inomhus värme...fast i kyldisken..."vardan blev plötsligt möjlig att fördra..."

Så mycket behövs inte sägas. Texten är en modern klassiker. Den är finstämd, vacker och ger hopp åt alla ensamma människor som alltid tror att livet skall bli som i en film med Meg Ryan; att kärleken finns att hitta vid kyldisken....många av dessa olyckliga finner dessvärre sin kärlek vid chipshyllan...det kallas att tröstäta och är förvisso en helt annan debatt för ett helt annat forum.

Rimbloggen avslutar dock denna analys med att fråga dig som läsare: Har du nån gång i hela ditt liv begett dig till affären med enbart trenne saker uppskrivna på inköpslistan: Socker, knäckebröd och choklad?

Vad får man ihop av det? Världens mest svårtuggade cheesecake med chokladsmak?  

Det var en varm, het sommar
då vi möttes du och jag.
Vi satt och prata' hela nätter
vi förstod varann så bra.

Och från den allra första stunden
ja, jag visste redan då
att vägen till ditt hjärta
var vägen jag skulle gå.

Jag vill dela alla dagar
alla månader och år.
Jag vill följa dina vägar
och gå i dina spår.

Och när vi når vårt slut på vägen
och vi är gamla båda två.
Då ska vi sitta ner och minnas...över en kopp i vår berså.

Ett av rimbloggens verkliga favoritband; Lasse Stefanz, lyckas med denna text (skriven av Thomas G:son, schlagertrollet från Skövde) skapa en pendang till sin lite mer kända kioskvältare; De sista ljuva åren.  Faktum är att man kan sjunga denna text till De sista ljuva åren-melodin utan att någon hör skillnaden...

Temat är det samma. Okej. Vi har det bra nu, framtiden är oviss men vi kan ju alltid drömma.
Låt oss leva ett långt liv i kärlek till varandra. Vägen till ditt hjärta var vägen jag skulle gå.

Och när vägen tar slut. För det gör alla vägar. Vad väntar då? Jo. En berså....(vem fan har bersåer nuförtiden?, förresten...)
Och där i bersån står målet för den mödosamma resan. Två koppar. Innehåll oklart. Förmodligen smör.

Du har försovit dig
Du vaknar när det ringer
Du borstar tänderna och kammar dig på en och samma gång
Du tar en kaffe i flykten, ja där du springer
Och ser hur t-banetåget precis lämnar sin perrong

På ett chatforum för Joakim Thåström-musik (!!!) hittade jag ett inlägg under rubriken "Sveriges sämsta låttext".
Låten är Gilla läget med Tomas Ledin från 2006.

Att borsta tänderna och kamma sig på samma gång är en egenskap som enbart kvinnor kan besitta. Uppenbarligen är det därför en kvinna som Ledin vänder sig till även i denna komposition.

Ledin är en av landets skarpaste samtidstecknare. Det har han alltid varit. Genom sin karriär har han fångat tidstypiska fenomen (sandaler i plast, korrupta bankdirektörer, IB-affären som alla minns referenserna till i samtidseposet "Knivhuggarrock" mm mm). 

Inte heller trenden att på senare tid ta sig en s.k take away-kaffe har undgått sångaren.
Med andan i halsen. På väg till tunnelbanetåget (där sätts vi in i en geografisk kontext; tydligen är det Stockholm och inte Sandviken som är skådeplats för textens ramhandling) springer kvinnan med hett, skvalpande kaffe.
Rimmen är det inte mycket att säga om. Ringer/Springer, gång/perrong.

Tillsammans skapas en atmosfär av stress, storstad och den typiska lukt som kännetecknar Stockholms tunnelbaneperronger...

Venedig im regen
Lass uns diese nacht einfach träumen (träumen....)
Venedig im regen
bis ans ende der Nacht einfach träumen...

Rimbloggen skall huvudsakligen avverka svenska rim men denna kalkon som 1991 tävlade för Österrike i ESC (kom sist med 0 poäng...) måste bara med.

Det är ju inte mycket till rim. Samma ord rimmar på varandra, dessutom är budskapet övertydligt.
Denne smörkerub med hockeyfrilla vill inget hellre än att åka till romantikens epicentrum; Venedig.

Väl framme visar det sig att det pissregnar. Men - vad gör väl det...killen är lika glada ändå.
Skit i regnet - nu skall vi drömma....hela jävla natten skall vi drömma (en i sammanhanget väldigt ovanlig aktivitet må jag säga...) Det hade kanske varit bättre att köpa regnstövlar och paraply.
Killen som sjunger heter - om någon bryr sig - Thomas Forstner och säljer idag vitvaror i Innsbruck.