KAKTUSEN ÄR LIKA FUL
I val av mönster till gardin,
ja till och med i köksporslin, jag ser din hand
Och kaktusen är lika ful
som då du köpte den en jul, men blommar ibland
Jag ser en sprucken vas och ler
Jag minns så väl då den föll ner på tån på dej
Jag tröstade, du föll i gråt
Vi gick på bio efteråt, du höll dej i mej
Vikingarna - dessa amorösa små keruber - bekänner här sin oförställda kärlek till en kvinna som uppenbarligen har för vana att inhandla extremt fula kaktusar, något som både gäckar och retar upp de stora dansbandsikonerna.
Vi vet inte om parterna enats om kaktusens eventuellt oestetiska framtoning, eller om Vikingarna i låten Raring (cover på Bobby Goldsboros Honey, även berömvärt tolkad av Hotennany Singers), helt frankt tar tillfället i akt att bekänna sin ståndpunkt i ärendet.
Sant är åtminstone att texten ger oss ett antal rapsodiska - och understundom föga tilltalande samt väldigt intima - inblickar i kärleksparets gemensamma liv.
Möjligen vill textförfattaren med hjälp av detaljer och högst påtagligt existerande produkter, frammana minnen från en svunnen tid, inte olikt det grepp som August Strindberg valt i sin klassiska novell Ett halvt ark papper eller som producenterna till Bondfilmen On Her Majestys Secret Service låter göra, då George Lazenby i rollen som Bond plockar fram saker och ting från förr, i uppenbart syfte att för betraktaren skapa någon slags känsla av igenkänning och deltagande. Men på samma sätt som Strindberg och Bondfilmsproducenterna lyckas, genom att spela på vår empati och känsla av samhörighet, misslyckas textförfattaren (Stikkan Andersson) till låten Raring att uppnå samma effekt.
Detta på grund av att man kastas rakt in i handlingen utan någon slags förankring i sammanhanget.
Är textens jagfigur ond eller god i låtens text?
Till skillnad från Strindbergsnovellen (där detta förhållande klargörs genom jagfigurens uppenbara offerposition) och Lazenbyfilmen (där Bond är den självskrivna hjälten) blir man som betraktare av texten till Raring först lite ställd och minst sagt ambivalent.
Det är först i textens andra strof man tror sig skönja en viss uppdelning av sympatier,
Vikingarna sjunger:
Vår tid tillsammans blev för kort
Den sommaren då du gick bort blev allting kallt
Se'n minns man hur det var en gång
Och man hör ekot av en sång om kärleken
Man minns en sommar
Minns en vår då fåglar sjöng i varje snår för längesen
Med ens står man där med en växande klump i halsen. En klump som skär sig in i strupen och trycker sorgliga droppar av vätska upp genom ansiktet, ut genom ögonen.
Man gråter och inser direkt vem som är offret i denna text.
Det är givetvis betraktaren av texten, lyssnaren av musiken som så oskyldigt och mot sin vilja kastas in i ännu en fulländad dansbandspekoral vars enda syfte förmodligen är att skapa någon slags trovärdighet och patos åt en konstform som egentligen mest är till för främjande av tillfällig kopulation.
JAG VILL HELLRE TILL ÖSTERLEN
Jag kommer ihåg en kväll i Chicago
i den farliga delen av stan
Jag satt på en bar med mitt ensamma hjärta
och snacka med Joe, min kumpan
Det kändes som slutet var nära
och jag visste att timman var sen
om jag dör vill jag inte till himlen
jag vill hellre till Österlen
Visst kan vi ser hur han sitter där i Chicago, Danne Stråhed.
Just i den farliga delen av stan.
Det många har en förmåga att glömma bort är just att svenska dansbandsmusiker instinktivt ofta beger sig till den farliga delen av stan, och detta gäller generellt alla städer de besöker.
Ofta stannar de turnébussen utmed vägkanten i säg...Huskvarna...och brukar då rulla ner fönsterrutan och fråga första bästa rullator-russin om vägen till "den farliga delen av stan".
Detta brukar sedan bli platsen för kvällens uppträdande.
Ovanstående onani i lokalpatriotism heter Om himlen och Österlen och skrevs av en man vid namn Mikael Saxell.
Det är alltså honom vi har att tacka för det vederkvickande rimmet "solnedgång" - "bostadsrättsbalkong"
Låten finns i en mängd versioner, bl.a med Lasse Stefanz och som här ovan; Danne Stråhed, tidigare medlem av Wizex
och ständig ambassadör för allt möjligt skånskt.
Hans emfas för det sydliga landskapet kommer förutom i denna låt till uttryck i så bastanta hitlåtar som "När en flicka talar skånska", "Jazz till grisatass", "Rulla din senap i skymningen", "Glimmingehus of the rising sun", "En rullebör, mon coeur", "Sommardäcken glider på slätten", "Vill du smaga min spettekaga?" och den regelrätta kioskvältaren "Mary-Lee från Sösdala".
Vad kan jag mer berätta om Danne Stråhed.
Just det. En sak till.
Han brukar bära basker.
Det hade sällan Jaques Brel.
Men så var han ju inte heller fransman utan född i Bryssel.
>>>>>>>>>Relaterade rim: Hasse "Kvinnaböske" Andersson Arrendatorns klagan
OH WUNDERBAUM, OH WUNDERBAUM...
Nu är det jul igen och alla ljusen tindrar.
Snögubbar överallt och lyktor i varje park.
Mot den bitande kylan får vi julklappar som lindrar.
Aldrig på året är gemenskapen så stark.
Men det är någon i Brunnsparken som gråter.
Som ser julen i annat perspektiv.
Som är ensam när skuggor kommer åter.
Och förmörkar tanke, själ och liv.
Kommersen är blomstrande, vi fyller önskebrunnar.
Och nästan överallt från största hus
till minsta skjul står skinkan på bordet
och det vattnas i våra munnar.
Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.
Det svenska raggarrocksbandet Snowstorm (mest kända för sin pubertala sommarklassiker Sommarnatt, 1980) har belyst även andra fenomen i vår samtid.
Antagligen har de plötsligt känt sig nödgade att lyfta blicken en aning från raggarbilens vita ratt och färgglada tärningar i backspegeln.
Kanske har de även spanat bortom den grankottsdoftande wunderbaum som stadigvarande hängt utmed bilens instrumentpanel och insett att julen inte enbart är en glädjens högtid.
Alltför mycket armod, alltför mycket köld och alltför mycket glögg präglar dessvärre livet för de stackars människor som tvingas leva i samhällets utkant. Och då är det inte främst Kristdemokraterna som jag tänker på utan alla de huttrande individer som tvingas skyla sina ledbrutna kroppar med gamla exemplar av tidningen Metro.
Uteliggarna.
Eller Idol-uteliggarna som de kallas i kvällspressen.
De finns där man minst anar det och aldrig är vår omsorg om dem så stark som under veckorna 47-51.
Vi samlar in pengar, bjuder dem på julmat, ger dem våra kläder och rolexklockor och spelar in hjärtskärande sånger om deras utsatta position. Allt för att tjäna...eh..känna oss som något bättre människor än Idi Amin.
Oftast lyckas det.
Som i texten till Snowstorms låt Jul härovan.
Vi når ett sammanhang, vi rundar liksom av budskapet med en konklusion, på samma sätt som vi rundar av vår shoppingrunda med två enkronor i Röda Korsets slamrande bössa.
Någon i Brunnsparken gråter.
Kan det vara Jonas Gardells mormor?
Nej, det tror vi inte. Vi gissar snarare på något olyckligt fyllo i Göteborg.
Proggbandet Motvind menade att sådana frekventerade Brunnsparken i nämnda stad redan 1977, i sin något strimmiga pamflett "Fyllona i Brunnsparken".
Låten "Jul" är med andra ord en rar och fin liten visa om medmänsklighet och solidaritet. Lite som Britney Spears musik.
Man känner sig berörd och lovar att lägga kanske så mycket som tre kronor i insamlingsbössan nästa gång.
Ytterligare ett bevis för att detta är en s.k crossover-hit bekräftas av att låten finns inspelad av Thorleifs, det yttersta svenska beviset för att ens text bedöms som angelägen och brännande.
Mitt i detta klargörande av låtens medmänskliga kvaliteter förundras man ändå över det sarkastiska akrostikon man hittar med början i refrängens tredje rad.
Begynnelsebokstäverna som sedan följer bildar det märkvärdiga ordet SOKOTOK, vilket sägs härröra från en uråldrig
assyrisk dialekt.
Det var först när filosofen Plotinus år 238 e.Kr under ett vinrus lyckades morfemanalysera ordet till fullo som man insåg att det betydde margarin.
BLÅSET IFRÅN FRÄLSIS KÖR
Om du lyfter upp din blick
bort mot kullen mitt i byn
ser du ett gammalt torn
som alltid sträckt sig emot skyn
Men där har varit torrt och tomt i många år
men nu har nånting hänt, ja det är visst redan vår
Ja kom att rusa dit och mot mig
strömmade en ljuv musik
där var en salig blandning
av människor och färg och folk som var enorm
Där fanns en rockgrupp och
blåset ifrån frälsis sjunde kår
jag såg en punkfrisyr och
tanter med knutar i sitt hår
och alla klämde i för fosterland
och kungakör och taket lyfte sig
när både gammal och ung sjöng med
Jag hade aldrig hört dess like förr
det var det vackraste som rört mitt hjärtas dörr
och hela stället gunga så jag fick lust att sjunga med
Vi som någon gång varit med om det underbara i att bli föräldrar har självfallet ombetts att beskriva just den känsla som infinner sig då barnet är fött.
Visst har vi försökt med våra små futtiga trevare till försök att åtminstone vagt beskriva unset av denna orgiastiska upplevelse men tämligen omgående insett att det är fullständigt ogörligt, för att inte säga omöjligt.
Orden räcker inte till.
Pianisten Per-Erik Hallin hade inga sådana problem, då han tävlade med Morgonluft i Melodifestivalen 1985.
Den lycka som så uttömmande beskrivs här ovan, går att derivera till själva händelsen i sig, nämligen anledningen till att Hallin firar.
Det som blivit fött är självklart ytterligare tre minuter av rampljus för Per-Erik.
Hallin var en intressant gröda odlad i ett 80-talistiskt drivhus som till lika delar använt Kalle Anka, Göteborg och kristendom som gödsel. Han har spelat med Elvis, medverkat på otaliga gospelskivor och varit den svenska rösten åt en viss Donald Duck. För detta mottog han 2006 det hett eftertraktade Artur Erikson-priset för "ett allsidigt konstnärskap, som tar sig uttryck i ett innerligt sätt att bära ett budskap och en förmåga att skapa närhet till sin publik". Obs direkt citat.
Det innerliga sättet att bära fram ett budskap kommer bäst till uttryck i denna strof, anser jag:
jag såg en punkfrisyr och
tanter med knutar i sitt hår
och alla klämde i för fosterland
och kungakör...
När man skymtar en sådan textmässig gemenskap och en sådan värme, är det inte utan att man blir lite religiös och vill sätta sig vid ett piano iförd mintgrön kofta.
Man känner sig upprymd. Man skymtar ljuset, om så bara två neonfärgade lampor i taket, riggade av SVT.
Att få barn är i sanning ett mirakel.
Att tävla i Melodifestivalen två år i rad utan att gå vidare till andra omgången är det inte.
ATT SE VÄRLDEN SOM DEN ÄR
I brustna illusioner
färdas vi vår väg
Vi ser allt runt om förändras
sakta steg för steg
Och fast vi har våra mål, våra ideal,
våra drömmar och begär
så vinner vi just om vi blundar
ser vi till världen som den är
Som den där
Vi behöver varann
Hand i hand
glömmer vi att världen står i brand
Och fast vi tvekar ibland
finner vi varann
Och vi vaknar upp tillsammans
Hand i hand
Brustna illusioner
Vänder vi oss bort
Vi vill så gärna vinna
Barn av samma sort
som vill dela vårt liv, våra ideal,
våra drömmar och begär
Så kanske vi en dag kan vakna
Och se världen som den är
Jag har laddat med ett stort glas rött och lagt upp fötterna på den mjukaste av kuddar, allt i syfte att ägna några dyrbara minuter av mitt liv åt att verkligen dissekera Styles melodifestivalbidrag Hand i hand från 1987, som ju var året efter deras makalösa schlagerframgång med Dover-Calais. Jag inser nu att texten troligen är för mångbottnad och djup för mig, men tänker likväl göra ett försök.
Detta var ju den viktiga uppföljaren, låten som skulle visa att projektet Style var värt att satsa sina lappade jeans på även framledes. Och denna gång skulle även perspektivet vidgas, bort med den så hett omhuldade kärleksballaden, fram med den världsförbättrande hymnen, den fredsskapande anthem som förkunnar människors lika värde och gör planeten Tellus till ett enda stort kramkalas.
Lionel Richie, Michael Jackson och Bob Geldof hade alla några år tidigare lyckats med denna bedrift och nu var det Christer Sandelins, Tommy Ekmans och Gigi Hamiltons tur.
Texten börjar vansinnigt stämningsfullt. Man kan se hur de tre bandmedlemmarna sitter i samma bil och färdas "i brustna illusioner".
Man undrar just vilka illusioner en man som Sandelin kan gå och släpa på. Illusionen om att Hubba Bubba med blått omslagspapper alldeles självklart måste vara blå.
Det är den inte. Den är vit.
Se där en brusten illusion.
Stegvis ser de sedan hur världen förändras, en ganska klarsynt iakttagelse eftersom tiden har ett finger med i spelet.
Därefter lämnar Style helt enkelt svaret på hur vi skall uppnå alla våra drömmar och våra mål.
Sådant som man annars får betala dyra pengar för att få höra Mia Törnblom föreläsa om.
Lösningen, enligt Style, är att vi skall blunda och försöka se världen som den är.
Stegvis förändrad, får man förmoda.
Obestridligen når bandet ändock en viss konklusion då de vederhäftigt klarlägger sin ståndpunkt; att "vi behöver varann".
Gärna också "hand i hand".
Det hela blir en väldigt fin passage i texten:
"och fast vi tvekar ibland
finner vi varann
Och vi vaknar upp tillsammans
Hand i hand"
Eller vänta förresten. Det är kanske jag som har missuppfattat hela grejen.
Det här är kanske ingen global fredsepistel, trots allt.
Det kanske bara är en vanlig kärlekslåt.
Med den skillnaden att det handlar om ett engångsligg i Sundbyberg.
>>>>>>>>>Relaterade rim: Freestyle
HAUSSE PÅ BORSCHEN
Tidigt en söndagsmorgon
lilla Lena hon sover gott
Då väcks hon av en fågel
som på rutan knackar smått
Hon ser på fönsterblecket
en liten, pigg krabat
som hackar uppå kittet
för att få sig lite mat
Åh, du lilla fågel
Vill du bli min vän?
Har du kommit för att stanna?
Stannar du hos mig?
Jag vill så gärna öppna fönstret
så att du kan flyga in
Men beröva dig din frihet
kan jag aldrig någonsin
De fjäderförsedda små krabater som vanligtvis benämns fåglar ter sig något bedrägliga.
Man tror att man vet exakt vad de vill.
Lösa krisen i Darfur, utjämna inkomstklyftorna i samhället, skapa en hållbar utveckling där sopsortering och ett drastiskt minskande av farliga gaser i vår atmosfär ligger som högsta prioritet.
Och så vill de bara flyga. Lyfta sina förbannade vingar och flyga iväg. Lämna oss kvar med alla våra frågor och tafatta försök till lösningar.
Trofasta är det minsta man kan beskylla fåglarna för att vara.
Vill du ha en trogen följeslagare och livskamrat; köp ingen undulat. Risken är stor att den depraverade pippin drar en vacker dag. Lyd mitt råd - lämna inga fönster öppna.
Det vill säga; lämna inga fönster öppna om du inte vill ha besök av den förmodat vilda fågel som Stefan Borsch besjunger så fint i låten "Den lilla fågeln".
Vilda fåglar kan nämligen, drivna av en ständig hunger, sukta efter att ta sig in till dig, in i värmen, in till den formpressade hirschkolven, bildligt talat (obs inget snusk)...
Och visst var fågeln hungrig, där han satt, den pigga lilla krabaten, utanför Lenas fönster.
Så hungrig att den försökte äta av fönstrets kitt.
Det här är ett väldigt vanligt beteende och alls inte så sökt som man kan tro.
Vilda fåglar gör så, nämligen. De flaxar ständigt fram till våra fönster utmed hela vårt avlånga land, för att smaka på fönsterkitt.
De smackar i sig lite av det goda, lyfter sedan och flyger bort till nästa fönster. Som fåglarna brukar säga:
"Same kitt, different window".
Faktum är samtidigt att man gör vilda fåglar en stor otjänst om man släpper in dem. Man inte bara "berövar dem dess frihet", man fråntar dem också möjligheten till att smaska i sig fönsterkitt.
Tänk efter själv, hur mycket kitt att du i skafferiet?
>>>>>>>Relaterade rim: Björn Afzelius & Mikael Wiehe
SJU SMÅ VITA ÄNGLAR
Han sa min älskade Elvira
vill du be en bön för oss
Han la sin kind mot hennes
hon kröp in uti hans famn
Han sa när gryningsljuset
kommer ska vi mötas än en gång
han smekte hennes lockar
och han viskade hennes namn
Där stod sju små vita änglar i ett gryningsljus och såg
hur en löjtnant och hans älskade la sitt öde i en våg
Deras kärlek var oändlig av en sort man sällan ser
å sju små vita änglar sluter ögonen och ber
Några svalor flög mot himlen när det första skottet föll
Han sa Herren må förlåta för det var för för kärleks skull
Han la an och gick i döden med en bön om att få se
sin älskade Elvira snart han såg sju små änglar le
I mer än hundra år har svenska folket fascinerats över den sorgliga och romantiska sannsagan om greve löjtnant Sparre och den förtrollande, danska cirkusartisten Elvira Madigan.
En braskande relation som för sin samtid tedde sig nästan lika omöjlig som den text Alf Robertsson i början av 90-talet levererade i ämnet.
Tydligt är att Alf Robertsson här ikläder sig Sparres roll och ser denne som sitt alter ego. En man som av rådande omständigheter i form av kärlek och konvention tvingas till ett blodigt och oåterkalleligt dåd.
Trots sångarens sedvanliga förmåga att så intensivt med trovärdighet berätta sin text, vill vi inte på något sätt insinuera att han har för vana att skjuta ihjäl sina ligg. Med hjälp av klassiskt dramaturgiska grepp lyckas han dock iscensätta denna igenkänning. Vi kan nog alla leva oss in i känslan av att begå självmord till tonerna av sju små vita änglar som vanvördigt skrålar på i bakgrunden.
I textens början möter vi de älskande sittande i ett för sammanhanget passande ljus. Det grådaskiga gryningsljus som alla som någon gång hyrt sig en stuga på Själland har så lätt för att känna igen.
Emellertid bjuder Elvira också i denna allvarsamma stund på överraskningar.
De tu står som tidigare nämnts i beråd att begå självmord men Elvira känner sig inte riktigt klar med cirkuslivet.
När Sparre ödesmättat lägger sin kind mot hennes så inte bara kryper Elvira in utan gör även en regelrätt saltomortal då hon "kröp in uti hans famn".
Både Elvira som Sparre vid tidpunkten redan har skjutit ihjäl och även Sixten själv, var vid stunden djupt anfrätta av moraliska tvivel. Sparre hade lämnat fru och barn. Elvira Madigan hade gravt åsidosatt sitt åtagande och misskrediterat sin arbetsgivare som också i förlängningen var hennes artistiska familj.
Föga förvånande då att Robertsson sjunger att de "lade sitt öde i en våg."
Vanligtvis kan ju frasen uttydas som att Sparre tvivlar på om han och Elvira kommer att dö eller inte.
Två skott i pannan brukar vara en stark koofficient för detta. Rimligen syftar Alf på det moraliska vägskäl Sparre står inför och följderna därav.
Robertsson sjunger: "Deras kärlek var oändlig av en sort man sällan ser".
Ungefär som de trinda och saftiga sommarkantareller man sällan ser.
En sista naturlyrisk passus. Bondepraktikan har lärt oss följande; när svalor flyger lågt kommer regnet.
När svalor -likt de i Robertssons text - flyger "mot himlen" förebådar detta högtryck.
I all tragedi verkade det ju som att danskarna trots allt fick fint väder under den ödesdigra dag som Alf Robertsson förevigat i sin smäktande ballad.
ARNE VAR ALLTID VÄLDIGT QVICK
När jag som vanligt ringde dig
och på bio bjöd dig ut
så svarade du helt enkelt nej,
nu får det vara slut
Du sa: jag skall vara hemma
lägga mig tidigt och sova
ring inte mer är du snäll
och det, det måste jag lova
Men ingenting kunde hindra mig
jag måste ut ikväll
På stan jag drev tills jag såg dig
med en grabb i en bil av senaste modell
Bilens lack den glänste, kromen blixtrade i dess nos
när jag stod där tyst och tänkte:
"hur enkel är min lilla ros?"
Ty just nu idag så köpte jag
en liten ros i en blomsteraffär
En ros röd som blod
så att du förstod
att det är dig som jag håller kär
Arne Qvick hade när det begav sig en märkvärdig egenhet som särskiljde honom från alla andra.
Vanligt var ju att man fordomdags köpte sina blommor i en järnhandel, ett skrädderi, kanske av någon gammal a-lagare eller i den lokala Sibyllakiosken.
Men inte Arne, inte.
Han köpte sin ros i en blomsteraffär.
En ros som var röd, för det skall den ju vara. Röd som blod.
Eller kanske som en bandyboll.
Den gamle flottaren Snoddas spelade bandy när han inte sjöng och liksom sin hantverkarkollega Arne blev han svensk megakändis nästan över en natt.
Herr Qvick själv lade en och annan kabel, troligen mest i egenskap av elektriker, när han 1969 fick denna makalösa framgång med Rosen som alltsedan dess flitigt rullat i de mest flottyrindränkta landsvägssyltors halvt sönderslagna jukeboxar.
Likheterna mellan Snoddas och Qvick är självklart också den påstått självupplevda texten, som de bägge så oförmodat levandegör genom att suggerera fram en känsla av autenticitet.
Det här är verkligen centrallyrik när den är som allra bäst. Man tar åt sig, inser, förstår, känner och andas med dem.
Man vet hur det känns att bli ratad.
Man vet också hur väldigt mycket värre det måste kännas om föremålet som ratar en, gör detta tillsammans med en person som kommer i en bil "av senaste modell" vars krom glittrar i nosen, när man själv står kvar, lite skamsen, med en trött ros i sin näve.
Man vet samtidigt hur det känns att uppleva äkta, besvarad kärlek.
Självklart en diametralt motsatt känsla - men framburen med samma innerlighet och engagemang som gör att man sväljer varje ord. Det här, det kommer från hjärtat.
Man kan inte annat än smälta inför ordens äkthet, när Snoddas i Flottarkärlek sjunger: "Jag har svurit blonda Anna evig kärlek, evig tro medan lägerelden falnat invid ås".
Känslan av uppriktighet och sanning blir inte alls mindre av det efterföljande "haderian, hadera, haderian, hadera".
Snarare tvärtom. Det här är en man som burit på känslor som han alltjämt har kontakt med och kan hantera.
Det är allt annat än nostalgiskt bludder, Snoddas sjunger om det svåraste i livet. Om tillit och förtroende.
Arne Qvick är född på 30-talet, var ungefär 30 år gammal när låten gjorde succé och fick under tårfylld glädje se sin älskade låt Rosen toppa Kvällstoppen hela fem veckor i rad.
Sedan dess har vi inte hört så mycket av honom, trots att han inalles släppt 15 LP-skivor
En frestande tanke är givetvis vad som hänt med låten om han inte haft en ros i sin hand - utan kanske istället en machete?
Likt en asiatisk kampsportare skulle Arne svinga sig fram i texten och utkräva hämnd. En hämnd röd som blod.
Skulle han kanske också vid detta skickelsedigra tillfälle gått lös på grabbens blixtrande bil?
Visst.
Varför inte? Det skulle väl vara en härlig kontrast?
En Kill Bill-inspirerad text om hämnd, blod, död och lidande.
Allt ackompanjerat av samma finstämda musik.
"Ring inte mer är du snäll. Det måste du lova
Fuck You I Wont Do As You Tell Me, Fuck You I Wont Do As You Tell Me"
Kanske något för Marilyn Manson att göra cover på...
EN GEMENSKAPENS BRO
Jag ser en stjärna lysa klar.
Kan den ge oss svar på frågorna vi har?
När barnen ber till fader vår syns en tår.
För dom ensamma
känns decembernatten bara kall och grå.
Och dom vars land satts i brand kan du ge en hjälpande hand.
Det lyser en stjärna för underligt blid.
Det lyser en stjärna för glädje och frid.
Låt oss bygga tillsammans en gemenskapens bro.
Som ger oss hopp och tro.
När hoppets stjärna lyser klar då ska kärleken och glädjen leva kvar
och lysas upp av tre små ord
*fred på jord*.
Går vi tillsammans hand i hand då behöver världen aldrig stå i brand.
Du har en vän.
Friheten.
Låt oss vara rädda om den.
Vad är det som gör att dansbandet Arvingarna har en sådan naturlig kontakt med sitt själsliv och sina känslor?
Är det det faktum att de kommer från Göteborg? Är det på grund utav att deras pappor ägnat sina liv åt dansanta toner och eau de cologne?
Är det för att de bär stentvättade jeans, skinnväst och guldkedjor?
Är det sprayen i deras kalufser?
Frågorna hopar sig, svaren är få. Vi kan dock enas om en sak; de vet hur man lockar fram tårar hos sin publik.
Jag tror aldrig att jag stött på en mer finstämd och sparsmakad text än ovanstående.
Utan att tveka förkunnar Arvingarna sin eskatologi.
"När hoppets stjärna lyser klar då ska kärleken och glädjen leva kvar"
Med små enkla medel berättar bandet sin uppfordrande berättelse, vars konklusion är denna: Du har en vän. Friheten. Var rädd om den.
Låten heter Det lyser en stjärna och är som synes substansiellt influerad av Joanne Ortedahls klassiska julsång om den strålande stjärnan. Arvingarna har t.o.m varit så övermodiga att de nästan stulit en rad rakt av. De har enbart bytt ut ordet strålar mot lyser.
Sådant vågar bara stora stilister göra, stilister som är så säkra på sin egen briljans gällande språk och känsla att de lånar hej vilt och sedan genom denna sin stöld lyckas berika och utvidga originaltexten till att bli något mycket större.
Jämför gärna med Puff Daddy som ju lyfte Police gamla Every Breath You Take till oanade höjder när han 1997 gav ut låten I'll Be Missing You.
Det som är lite tråkigt med Arvingarnas låt är att man hela tiden får en konstig känsla av att bandet i texten försöker driva något i bevis, utan att de egentligen har belägg för sina påståenden.
Detta bryter mönstret, inte bara från dansbandstexter i stort utan framförallt (skulle jag vilja hävda) från Arvingarnas historik av erkänt drivna och väl underbyggda texter.
Det har ständigt funnits en trovärdighet i det som bandet författat. När Casper sjunger att han väntar ensam utanför Eloises dörr så tror man på det han sjunger.
Inte bara för att själva händelsen i sig känns plausibel, utan även på grund av att han tidigare befäst sin sinnestämning i det att han beskriver sig själv som "en boll i ett flipperspel".
När raden om ensamhet kommer förstår vi hela scenen. En man som känner sig som en boll i ett flipperspel förstärks av sina motgångar och kan ensam möta det oundvikliga. Konfrontationen. Sanningen. "Eloise. Är vi mer än bara vänner? Så visa vad du känner"...och så vidare.
På samma sätt känns det trovädigt när gruppen sjunger om Bo Diddley, en man vars liv och gestalt de ger rättvisa och som de besjunger med en erforderlig patos, trots att medlemmarna i Arvingarna näppeligen fick träffa honom in real life.
Annat är det med ovanstående text. Arvingarna ger sken av att bära fram sanningen och visheten till oss. Ändå hemfaller de åt ren spekulation. "När barnen ber till fader vår syns en tår", sjunger de.
Hur vet de detta? Vem är källan?
"Går vi tillsammans hand i hand då behöver världen aldrig stå i brand"
Återigen. Vem har sagt att det är så det ligger till? Det hela känns ofullständigt och lite spekulativt.
Dessvärre måste vi nog avfärda stora delar av texten till Det lyser en stjärna som rena antaganden.
SOM ORD FÖR EN POET
Min sommarkänsla
Du gör mig ofta het
Min sommarkänsla
Du är som ord för en poet
När du visar din elegans
Blir jag alltid stimulerad
Att det bara blev en kort romans
Gör mig ändå attraherad
Kom jag vill va med dig
Få känna hela dig
På stranden vid ett blänkande hav
Nånstans
Jag ser en spegelbild av oss
Och värmen som du gav
Värmen som du gav
Det går faktiskt utmärkt att byta ut ordet Sommarkänsla mot Gummimadrass i Nils-Åke Runesons förföriska bidrag till
Melodifestivalen 1983; Värmen som du gav.
Den minnesgode vet att Nils-Åke aldrig vann tävlingen.
Jävla Carola.
FRÅN FORTE TILL FORTISSIMO
Varje natt
gör du mig passionerad
Och din röst
är det enda jag hör
Varje akt
gör mig så exalterad
Jag är fängslad av en ton
i fångarnas kör
Sjung för mig
Bohème och Rigoletto
Sjung för mig
Mitt liv är ditt libretto
Ett kärlekscrescendo
som växer från forte till fortissimo
Av din sång
börjar kroppen vibrera
Av din sång
blir jag hänförd och stum
Än en gång
kan jag hallucinera
Att du står som nattens drottning
mitt i mitt rum
Många är de som genom åren skildrat operans glamourösa värld via schlagermusiken men knappast någon har lyckats lika fulländat som Haakon Pedersen och Elisabeth Berg 1989.
Med en markant påstridighet etsar den sig fast i medvetandet, texten till låten Nattens Drottning.
Femma i Melodifestivalen 1989.
Här möter vi åter ett berättarjag som mer eller mindre ofrivilligt hemsöks av ett väsen, en eterisk skönhet med förtrollande och viljekraftig röst, så mycket sprödare än något annat berättaren tidigare hört.
Och då bör man betänka att Haakon ute i kulissen, i väntan på sitt framträdande, tvingats lyssna till både Orup, Lili & Susie och Sofia Källgren.
Men så blir det då dags. In på scen kommer mannen som presenteras som den ”norske värmlänningen” Haakon Pedersen.
Ungefär som när Peter Antoine presenteras som den ”tyske blekingen” eller Kungen som ”den franske sörmlänningen”.
När man ser (och ännu tydligare; när man hör) mannen är det relativt lite som avslöjar att låten skall beröra ämnen som handlar om opera, Wien, La Scala, arior, libretton och gåspennor.
Det som Haakon ensam på scen utstrålar närmar sig mer hårspray, trummaskin, skinnjacka och bakfyllefalsett.
Utseendemässigt ser han väl närmast ut som Nanne Grönwall gör just nu. Som ett glatt penntroll med det där härliga, bländvita leendet ständigt blixtrande mot kameran.
Det är kul att stå på scen. Titta på mig! Och framförallt, lyssna på mig, ty jag kan rimma passionerad med exalterad, tycks Haakon tänka där han croonervankar med sina blanka, svarta skor över scenen, likt den felande länken mellan Dag Finn och Engelbert Humperdink.
Sedan händer något.
En donna vid namn Elisabeth Berg kommer in och ger oss ett antal höga C:n och låten blir i ett slag ett svulstigt verk som omisskännligt lyckas fånga upp essensen av allt det fina som en gång skapats av de stora mästarna Verdi, Puccini och Lasse Holm.
För självklart är det Holm som skapat musiken och Ingela Pling Forsman som möjligen ofrivilligt fått i uppdrag att rimma vibrera med hallucinera.
Holm hade ju redan fyra år tidigare, lekt med opera-arior som ett slagfärdigt inslag i sin annars så dumdristigt blippande musik.
Resultatet när lekmannen i detta sammanhang, Mr Denivit, tafsar på manteln till Guiseppe Verdi (som i sin opera Nubuccu till synes på måfå slängt in en liten dänga kallad Fångarnas kör och på en pappersservett råkat sno ihop en grej kallad Rigoletto, det är alltså en opera och inget danshak i Göteborg) blir obeskrivligt svärmiskt.
På samma sätt kan man säga att kontentan av att låta Lasse abrupt namedroppa Giacomo Puccinis lilla hobbyprojket La Bohéme från 1896, blir så nära en symbios mellan finkultur och fulkultur man kan komma
Inte ens Erasure nådde ända fram då de tolkade ABBA på EP:n Abba-esque, tre år senare.
Trots att denna – i mitt tycke – prominenta symbios mellan schlager och opera i vissa kretsar kanske är omtvistad, råder det ingen tvekan om att det i slutändan faktiskt rör sig om ett ”kärlekscrescendo som växer från forte till fortissimo…”
DÅ KOMMER MIN ÄNGEL
Jag vaknar på morron
Och tittar på klockan
Alldeles för mycket
Det känns inte bra
Jag hoppar i sängen
Och går in i duschen
Snart är jag ute
Då känns det bra
För då kommer min ängel
Som får mig att leva
Hon kommer intill mig
Jag blir stark
Ahh
Jag kommer till jobbet
En timma för sent
Polarna garvar
Det känns inte bra
Jag tänker på natten
Natten som var
Och den som ska komma
Då känns det bra
Varenda stringent körskolelärare i landet är maniskt besatt av den känsla som uppstår när man backar runt ett hörn med sin bil.
Samma självrådiga besatthet brukar folket bakom Melodifestivalen ha när det rör sig om s.k debutanter.
Varje år, i varje festival dyker det alltid upp en totalt okänd och (visar det sig) talanglös artist, handplockad från den lokala showscenen i Pajala eller Föreningen Zinkmuttans vårsoaré.
Det brukar sluta med ett rejält magplask, noll poäng från publiken och en minimal vimmelbild i Expressen dagen därpå med bildtexten ”Kenny Olsson, sångare i debutanterna Swooshmantle från Sundsvall lät sig väl smaka av bålet på Hotell Ibis.”
I den svenska Melodifestivalen 1982 (sänd från Göteborg med Fredrik Belfrage i vit kostym och slips utanpå en uppfälld krage) hette debutanten Charlie Hillson.
Denne sprattelgubbe vars oöverlagda mimik liknade en blandning av Ted Ström och Robban Broberg på acid, var direkt olidlig att se.
Framförallt då hans jeansklädda ben skakade som på en riktigt bajsnödig schäfer med magknip under uträttandet av sitt tarv.
Faktum är att denna händelse då räknades som kanske den pinsammaste i tv, åtminstone sedan bevakningen av Norrmalmstorgsdramat 1973 då stjärnreportern Bo Holmström grälade med tv-huset om ersättning för den varmkorv han tryckt i sig i sitt sömndruckna tillstånd. Holmström hade inga kontanter på sig och bad SVT betala, rakt ut i direktsändning kunde hela svenska folket höra den uppbragte Holmström stå och skrika: Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!
Uuuujjj…pinsamt. Själva dramat slutade dock förhållandevis lyckligt.
Kanske blev även Hillson lycklig över sin sjätteplacering.
Han hade nått fram, hans låt hade ”nått ut”, han var någon att räkna med. Han var känd.
Åtminstone tills dess att kamerorna slocknat och Kikki Danielsson (som tillsammans med Elisabeth Andréasen i duon Chips vann spektaklet) kunde plocka den sista glittrande serpentinen ur sitt djupa dekolltage.
EN DUVA MELLAN KUPADE HÄNDER
Jag vakade ensam i natten
i huset där människorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och hård
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
Ja jag tog den i kupade händer
och jag huttrade till där jag stod
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Den kom som en jagad om natten
en flykting från främmande land
Som en som har räddat sig undan
när alla de andra försvann
Den kom i en doft utav rosor
som någon har trampat i tu
Och med ljus ifrån slocknade stjärnor
som en duva
som en duva
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor
som någon har stampat till grus
Men den som en gång har levat i frihet
vill ut i det fria igen
Och den som en gång blivit jagad på flykten
kommer alltid att drömma sig hem
Som synes har det alltsedan 60-talet varit en stor angelägenhet för den svenska proggen att inte hemfalla åt allmänt borgerliga och rent fördärvliga ideal såsom struktur och disciplin, att inte i låtsammanhang anamma eller skildra saker och ting på ett konservativt och konventionellt sätt.
Kanske är det just därför som Björn Afzelius och Mikael Wiehe känns som sådan rebeller i just denna pamflett som upphovsmannen Afzelius valde att kalla Som en duva. Här får vi nämligen en frustande text som helt saknar de klibbiga pasticher på Brel eller den ångande och uttjatade sentimentalitet och smörighet som av tradition präglar den inhemska, kommersiella musiken med all sin öronsirap.
Här samlas också vreden mot den stillatigande konsensus som präglar svenskt samhällsliv.
Budskapet i låten - att en duva trivs bäst i luften - inpräntas på ett djärvt och nydanande sätt helt utan klichéer såsom rosors doft, stampat grus och slockande stjärnor - liknelser som för en mindre nogräknad författare lätt riskerar att liksom trilla in i texten likt en enpinnad Vietnambanderoll...
I texten vaknar vi samtidigt med låttextens jag-figur, huttrande i sensommar eller möjligen en begynnande höst. Tanken att mannen (vi antar att det är en man, dock ej nödvändigtvis en kvinnoförtryckande mansgris, män kan ju vara olika...) bosatt sig i en lada eller en jordhåla avsedd för grävlingar slås snabbt ur hågen då vi får reda på att berättaren vaknar ensam "i huset där människorna sov". Det är alltså inte Jesus i stallet vi här möter. Känns bra att redan från början få det klarlagt.
Denne man får alltså besök av en "fågel" som han väljer att ta mellan sina kupade händer "som en duva". Huruvida det verkligen rör sig om en duva svävar åtminstone jag fortfarande i tvivelsmål om.
Det kan vara en metafor för Nelson Mandela.
Eller Tomas Wassberg. Vad vet man?
I alla fall. Efter att han tagit hand om denna blödande fågel i sina händer, börjar han att huttra.
Det har plötsligt blivit kallt, ty världen är kall, utom möjligen i Nicaragua.
Faktum är att det har blivit så in i helvete kallt att man bara måste brista ut i ett mysteriöst och kruserligt "lalalalalalalalala lalalalalalalalaaaa"...
Sånt kan ju drabba alla. Wiehe mer än de flesta, vad jag förstår.
Wiehe har ju annars under många år (när han inte lallat runt) skildrat samtiden och inte bara det. Han har använt äldre koncept och händelser ur historien för att få oss att vakna upp ur vår nutida slummer och agera snabbt (gärna också propagera, reagera och könskvotera).
Hans klassiska epistel Titanic sägs ju egentligen handla om kärnkraftsomröstningen 1980.
På samma sätt handlar Lindansaren om Anders Wall och PG Gyllenhammar.
Däremot är det falskt att Flickan & Kråkan skulle anspela på Anna-Greta Leijon och Ebbe Carlsson.
På senare år har dock Wiehe rönt en stor framgång med en låt där han på ett slentrianmässigt sätt försvarar den svenska proggens klädval under snart 40 år. I låten öser han lovord över fårvästar, näbbstövlar, arbetarskjortor och rutiga hucklen.
Den låten heter som bekant "En sång till modet".
SPELAR SVÄLTA RÄV, GÄSPAR LITEGRANN
Barnen sover, det är så stilla
Och vi vill inte sova än
Pratar lite, den gången, minns du?
Och dansar med varann igen
Spelar Svälta räv, gäspar lite grann
Hittar barnens Kalle Anka
Läser högt för varann
Letar i vår kyl, gör en snabb supé
Och då står ett barn i dörr'n och vill ha saft klockan tre
Barnen sover, det är så stilla
Precis som inga andra fanns
Över taken syns morgonsolen
Vi somnar tätt intill varann
I begynnelsen var Svenne Hedlund.
Och är fortfarande, visar det sig. Faktum är att Svennes celler slutade att dela på sig en dag i mars 1969 och allt sedan dess har han fått behålla samma, karaktäristiska utseende. Vad bättre är - han låter exakt likadant, står på samma, identiska scener som då (bl.a Folkparken i Årjäng, Kallinge Folkets Hus, Långtradarscenen på Piteå super och spyr och på andra, somriga festivalområden, oftast på ställen där högljudda karuseller eller Jerry Williams motorcykelkaravan gör sitt bästa för att överrösta musiken) och sägs även använda samma hårvårdsprodukter som då.
Svenne var som bekant karismatisk sångare i popbandet Hepstars under 60-talet. Bandet var mäkta populärt, hittarna var många och tonårsbrudarna hängde som klibbig spaghetti kring de långhåriga gossar som utgjorde bandets hjärntrust.
1968 anslöt sig dock en kvinna med konstnärsambitioner som listigt och på ett ytterst förslaget tillvägagångssätt lyckades bedåra den unge frontmannen så till den milda grad att hennes periodiska närvaro omsider splittrade bandet. Denna talangfulla kvinna (som föddes i Japan 1933) kom att spela......eh....nej...fel av mig. Det är inte Yoko Ono hon heter utan Charlotte Walker (född 1944) och kallas bland vänner, släkt, tivoliföreståndare och andra blott för det familjära Lotta.
Likheterna mellan å ena sidan John Lennon och Yoko Ono och å andra sidan Svenne & Lotta är få men de finns som sagt. Bägge är två till antalet, bland annat. Något fotografi som visar Svenne & Lotta spritt språngande nakna framför kameran lär dock inte finnas officiellt. Nu behövs ej heller detta då parets texter (som synes) är så här nakna och självutlämande;
Spelar Svälta räv, gäspar lite grann
Hittar barnens Kalle Anka
Läser högt för varann
Det där med splittringen stämmer dock. Hepstars försvann och medan Benny Andersson ägnade stora delar av 70-talet åt att turnera världen runt med ABBA, slumpade det sig så att Svenne (tillsammans med sin fru Lotta) fick spännande spelningar de också. Långa, svettiga spelningar i Malugn, Boden, Hovmantorp, Bollnäs och Varberg. För att bara nämna några glittriga ställen.
Förutom att paret i kvällsolens sken sjöng om en smällande boomerang på både svenska, engelska och rätoromanska hände det sig att man stoppade in sånger som den ovan citerade. Den heter alltså "Barnen sover" och inte "Min elektron har lång bindningsenergi" som en kärnfysiker från Åtvidaberg en gång trodde i en insändare.
MONGOLEN MED FIOLEN
Från östern ut mot stäppen drog en väldig här mot Iran
och vinden förde med sig namnet när och fjär - Djingis Kahn
Han stormade över slätten allting stod i brand
han förde med sig skräcken till varje land
nej, inget kunde hindra honom nu....
Djing
Djing
Djingis Kahn
Dom hojtar
Han hojtar
Dom hojtar
Alla hojtar
Djing
Djing
Djingis Kahn
Han rider
Dom strider
Han rider hela tiden
här har ni mongolen
ho ho ho hoooo
ta då fram fiolen
ha ha ha ha
våran herre hyllar vi så här
Det finns ett centraleuropeiskt folk som är lika mycket kända för sin feta och flottiga mat som sin förmåga att stå i vägen, vara feta och invadera sina grannländer.
Självklart pratar jag om värmlännin....nej...vänta...nu blev det fel...
Tyskar skall det vara. Tyskarna. Dessa frustande bratwurstar i köttdisken.
Man kan ondgöra sig på många sätt gällande deras irriterande sätt att tränga sig, envisas med att prata sitt modersmål och vara totalt humorbefriade.
Men ingen kan komma och påstå att tyskarna är historielösa. De vet vilka historiska blunders som maktgalna despoter och andra virrpannor genom tiderna har utsatt folket för.
Och då tänker jag inte enbart på Alphaville.
Inte minst skrönor om den legendariske och färgstarke mongolhövdingen Djingis Kahn (ej att förväxla med Tysklands proffsmålvakt i fotboll; Oliver Kahn) hör till det som varje plikttrogen och välkammad tysk junge tidigt får lära sig.
Som alla också vet föddes lille Djingis (Fick-Djingis kallad som liten) på 1100-talet i det vi numera kallar Mongoliet.
Han fick sedan dopnamnet Temüdjin eftersom man tyckte att det låg bra i munnen.
Att det har betydelsen smed var en tråkig bieffekt men vad gör man inte som förälder?
Djingis hatade sina föräldrar. Han hatade smeder. Han hatade alla (han stod politiskt sett strax till höger om en viss Hitler) och fan vet vad han skulle sagt om Christer Sjögren om han hört eller sett honom.
Det är alltså denne mans härjanden och skövlingar som det tyska bandet Dschingis Kahn levandegjorde så till den milda grad att de kom på fjärde plats i Eurovision Song Contest 1979.
Låten blev en så pass stor hit att den nådde ändå upp till Värmland där dansbandet Vikingarna satt och provade ut militärgröna sammetskavajer och pissgula flugor.
Sången tände direkt medlemmarna som fixade en svensk översättning där den starkast lysande strofen måste bli "här har ni mongolen, ho ho ho ho, ta då fram fiolen ha ha ha ha..."
Ett smart drag, kan tyckas. Skivan sålde bra, Christer kunde bygga ut sin villa med en spa-anläggning och sedan bli en riktig artist med Elvis-gospel, Carola-musikal och krogshow i Göteborg och hela köret.
En spikrak karriär som nådde sin kulmen i år tack vare Christers medverkan i Melodifestivalen och den eggande kartoffelsamban I love Europe.
Sämre gick det för Vikingarnas tyska förlaga. Bandet Djingis Kahn fick ingen större framgång efter 1979. De upplöstes 1985. Desperat försökte de återförenas i en comeback 1987 under namnet Dschingis Kahn Family. Dock utan någon framgång. Sångaren Lois Potgieter avled i AIDS 1996 och tio år senare dog en annan tongivande medlem; Steve Bender i cancer.
Men i våra hjärtan - och på youtube - lever de kvar.
PENGAR I EN SPARBANKSBOK
Han minns att du rodna litegrann, när han försiktigt tog din hand.
Du sa nånting och han blev glad, nu minns han inte riktigt vad.
Men han minns att era händers lek blev kyss på kind och lite smek
att han plötsligt stod där ivakt, att han sa ord han aldrig sagt - till nån
Så tog han fram sin Sparbanksbok under det att han förklarat
att han Karl-Erik Johnsson hade pengar som han sparat till sig
Att han var nykterist och inte heller rökte, att han Karl-Erik Johnsson
fann det som han sökte - i dig
Så följde Johnsson med dig hem, ni gick till Nytorpsgatan 5.
Han måste ha var't en riktig tok som visat dig sin Sparbanksbok.
På Nytorpsgatan 5 den är just nu för Johnsson riven, liksom du.
Han skulle ha varit mera på sin vakt, men vad som hände har han aldrig sagt
- till nån.
Författare har i alla tider valt att låta faktiska eller påhittade personer namnge litterära verk.
Naturalister som Emile Zola (Terese Raquin) och Honore de Balzac (Papa Goriot) såväl som burleska levnadstecknare som Dickens (Tom Jones, Oliver Twist) och Mark Twain (Huckleberry Finn, Tom Sawyer).
Även sentida skribenter drabbas av denna indulgens, att döpa böcker efter exempelvis huvudpersonen. Så gör Stephen King i sin litterärt nyskapande Dolores Claiborn och så gör även Jan Guillou i den inte helt okända bokserien om riddaren Arn.
När det begav sig skrev den i Sverige närmast helgonförklarade samtidsikonen Lars Berghagen en sång om denne Karl-Erik Johnson.
Vem denne var, om han levat och i så fall varför lär vi aldrig veta,
Det är en sanning enbart upphovsmannen känner till.
Sant är åtminstone att Berghagen här diktade ihop rim som når en sådan höjd att de som befann sig lika högt upp hade svårt att andas.
Lasse har själv sagt att detta stycke är hämtat ur den del av hans textkatalog som skildrar samtiden utifrån ett socialt perspektiv. Teman som fattigdom, utsatthet och missanpassning skall ha varit bärande i detta låtprojekt, vars mest kända låt är "En enkel sång till friheten" där Berghagen sjunger: "låt oss sjunga ut, det måste bli ett slut...på krig och på de krafter som förstör".
Till dessa krafter räknar Lasse här in barnfamiljer som köper Happy Meal på McDonalds, kvinnor som drar med sig sina berusade män hem alltför tidigt från fester och tjänstemän från Riksskatteverket.
Huruvida det ovan angivna textbygget har så mycket socialt patos kan man diskutera.
Somliga säger att det enbart rör sig om en tidstypisk gaskonnad från Berghagen. Vari den sociala emfasen ligger blir svårt att se, även med Rimbloggens skarpa ögon, känsliga för undertext.
I texten till Karl-Erik Jonson är Berghagen som synes mindre hetsande utan mer av en pragmatiker. Vi får oss en sorglustig historia om kärlek. Närmast oskyldigt närmar sig Lasse sammanhangen; "händers lek blev kyss på kind och lite smek".
Själva låtens textuella innebörd kan väl lättast sammanfattas i den kända devisen "lätt fånget, lätt förgånget".
Fast så mycket om människans sociala problem sett i ett vidare perspektiv, kan den som letar med just detta för ögonen icke finna, dessvärre.
Det blir bara en lättsmält kärleksplattityd, trots den för Karl-Erik Johnson så ekonomiskt prekära situationen.
ATT LUTA SIG UT
Änglar, änglar
Mitt ibland änglar
Jag har väl aldrig varit rädd för att
dyka från Västerbron
Oh har alltid kunnat gå
på kanten av ett vattentorn
Att korsa himlen i en luftballong
blev till en lek för mig
en lek förutan slut
tills jag lutade mig ut
För där mitt ibland änglar
såg jag dig gå mot mig
Hur gick det till hur kunde detta ske ?
Jag är mitt ibland änglar
Kunde det vara så eller näst intill
Säg ville du följa med ?
Det är förvisso en sanning att svenska bandet Fingerprints lämnat få för att inte säga inga som helst avtryck i den svenska pophistorien. Ändå finns det något med bandet som lockar och förför ett öra öppet för existensiell lyrik.
En sökning på bandet på Google ger oss ett stort antal träffar.
Tråkigt nog handlar nästan samtliga om fingeravtryck, polisarbete, FBI och terrorism.
Knappast någon avhandlar musik eller ger oss en rättvis bild av vilka Fingerprints var, varför de fanns och vart de tog vägen. Möjligen är Björn Kjellman den enda nu levande person i världen som har kraft att ge oss hela bilden.
Vad jag med mina källor lyckats luska fram deltog i alla fall bandet Fingerprints i den svenska Melodifestivalen 1989, den som sändes från Globen och vanns av Tommy Nilsson och En dag.
Vidare får jag veta att självaste Glenmark/Eriksson komponerat både text & musik. Glenmark och Orup är ju något av Sveriges svar på Gilbert & Sullivan. Alltid framme, taggade till tusen och med absolut gehör för både tempo och smör. Samtidstolkare. Esteter.
Låten kom trea på hela 80 poäng. Låten hette Mitt ibland änglar och skall vi snabbt analysera texten är den självklart helgjuten. Den har allt. Spänning, dramatik, kärlek, passion, Västerbron. En bro som minnesgoda lyssnare känner till bl. a från Beppe Wolgers klassiska Sakta vi går genom stan, vackert tolkad av Monica Zetterlund på 60-talet.
Självklart något som den främste representanten för Stockholmiana inom popen - Orup- besitter en stor kunskap om. Han skrev ju redan på 80-talet sin fina Från Djursholm till Danvikstull.
Som en lättsinning pendang till detta och samtidigt en parafras på Beppe kommer så Fingerprints med allusioner om just denna klassiska bro; Västerbron.
Annars är min absoluta favoritpassage i texten denna diamant:
"Att korsa himlen i en luftballong blev till en lek för mig, en lek förutan slut, tills jag lutade mig ut"
Det är då det hettar till. Så vad du än gör...akta dig för att luta dig ut, när du åker luftballong.
Du kan riskera att få en ängel i huvudet.
CIKADORNAS SÅNG
Hör flöjtens sång från bergen i det sköna Provence
En trummas dunkla toner någonstans
Och där solen sjunker ner
Och när natten känns lång
Då kan man lyssna
till cikadornas sång
Symfonin, ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Symfonin, tar oss över gränserna
Musik för oss samman till ett enda folk
Gitarren ger sitt budskap i en kärleksballad
En sång som kan göra någon glad
Och när havets stormar för oss långt från vår hamn
För då vinden fram en sång och ett namn
Loa Falkman är en av de aktörer i Sverige som på något sätt förkroppsligar begreppet "pretentiös". Andra namn på denna remarkabla lista är (utan inbördes ordning); Jan Malmsjö, Regina Lund, Björn Ranelid och Rickard Wolff.
Falkman började som posör, ett ansikte som huggit i sten där han stod på stora Operans scen och lät sin bastanta klanglåda välljuda. När han slog igenom, på 70-talet, var det väl inte främst skådespelandet som gjorde honom känd. Hur mycket till skådespel kan det förresten bli om man tvingas gapa fram en aria i 180 knyck iförd en trång Napoleonuniform med guldbeslag och fjäderboa till hatt?
Han har under senare decennier fått tillfälle att glänsa som aktör, exempelvis i danska Susanne Biers film Pensionat Oskar från 1995.
Det tråkiga är väl bara att han sedan spelat samma roll i alla sammanhang, rollen som en belevad, välkammad gentleman med en förvirrad uppsyn och en något lismande inställsamhet grundad på stor osäkerhet inför hur hans uppträdande skall uppfattas av omvärlden. Lite som hans majestät konungen, faktiskt.
Men så är han ju också van vid att uppträda för majestätet. I de fina salongerna. Det är där Loa Falkman hör hemma. Bland guld, ornamentik, röd sammet och en stelt leende Drottning Silvia.
Det är denna bild av honom vi måste ha i åtanke när vi nu rör oss mot den låt vars textanalys strax föreligger.
Det pretentiösa mästerstycket titulerat Symfonin rörde om rejält i ankdammen Sverige 1990. En hyllad och internationellt uppburen operasångare skulle begå debut i schlagersammanhang!
Den nionde mars 1990, på danshaket Rondo i Göteborg (bara det...) går en elegant Carl-Johan Falkman, 43, upp på scenen. Musiken spelar upp. Det är en pampig melodi. Inte Puccini-klass kanske, men ändå.
Låten har samtidigt anpassats till moderna klanger i form av en märklig baktakt.
Sedan börjar Loa sjunga, emedan han frenetiskt sticker ögonen in i den mångmiljonhövdade publik som unisont känner att de är med om att bevittna något fullständigt unikt och samtidigt finkulturellt. Här gäller det att hänga med så att man inte missar de bakomliggande budskapen.
Och texten färgas av vackra bilder; Provence (som rimmas med det något mindre exotiska "någonstans"), cikador (en del folk redan berusade av schlagergrogg, är taktlösa nog att fråga soffgrannen "Cikador. Vad fan är cikador?", och stormande hav. Det är liv, det är lust, det är franskt och det är vackert.
Finstämt, fötrollande...på det hela taget en diplomatorisk återgivning av hur en väldsvan posör som Loa utifrån sin horisont upplever folkligheten.
Han ser sig möjligen också som en ljusets väktare i en annars ständigt pågående, folkhemsk kulturskymning. Han har ett budskap och han är beredd att kämpa för det. Eller för att citera Loa: Symfonin, tar oss över gränserna..musik för oss samman till ett enda folk!
Symfonin kom sist i festivalen detta år, plats nummer tio och enbart 30 poäng. Loa Falkman har hittills inte uttryckt någon längtan tillbaka till den svenska schlagervärlden.
ETT SVÅRTOLKAT BUDSKAP
Han står där med tårfylla ögon
En flykting från främmande land
Han flydde från skräcken och döden
Till ett liv på en tryggare strand
Det blöder ännu i hans hjärta
och han känner sig rotlös och vild
Kan du tänka dig in i den smärta
han bär sen han miste sin familj
lalalalalala
Han gråter när jag får förklara
Att det kanske ändå finns hopp
Om en fyra fem månader får han svar
Och han lovar att inte ge upp
De drömmar han har att få leva
Ett liv utan fruktan och nöd
Och han nynnar en sång som han hört en gång
i sitt land bland blod och död
lalalalalala
Men han fick inte stanna i landet
För det finns alltför många som han
Vad som nu väntar honom kan ingen förstå
Ändå fylls han av hemlängtans brand
Och ett hopp väver fram i hans inre
Nu ska han resa hem till sitt folk
Och han dansar och sjunger och kramar mig hårt
Jag som bara va hans tolk
Jag vet inte vad det är, men varje gång som jag läser denna text, får jag liksom en liten tår i ögat.
Så här års händer det ofta att den frusna markpersonalen på Arlanda får ta hand om avisningsjobb.
Det är hårt och skrämmande men någon måste göra det.
Oftast går det relativt snabbt innan flygplanets vingar är avisade och sedan är det bara för planet att lyfta mot varmare nejder. Detta skall dock inte tolkas som att ett antal egyptier eller så får lämna landet.
Det hela rör sig bara om ett missförstånd byggt på att någon hört fel. Det handlade aldrig om ett asylärende. Det var inte någon avvisning, utan bara en avisning. Nota bene!
Något hörselfel kunde de flesta som lyssnade på den Svenska Melodifestivalen 1987 dock inte skylla på, låten var verkligen så här öm och timid. Den vädjade till våra känslor och hos de flesta stockade det sig i halsen där framför tv:n.
Vad modig den mannen är, tänkte vi. Han har mot sin vilja, i sin profession som tolk, sett på och tvingats genomföra detta hemska. Sett hur människors liv slås till spillror. Och ändå...ändå har denne man så pass stor sinnesnärvaro och kraft att kunna sjunga lalalalalala i refrängen!
Djupt imponerande!
Vem är denne gyllene ängel som televiserat lallar hem till våra vardagsrum spridande humanismens evangelium? Jo. Han heter Jan-Erik Karlzon (bör ej förväxlas med förre SAS-chefen Jan Carlzon) och han tävlade 1987 i Melodifestivalen med låten Flyktingen. Låten har en ganska traditionell text där hjärta tillåts rimma med smärta medan land klibbar ihop sig med strand. Låten starkaste passage är ändå det crescendo som byggs upp i avsnittet Ett liv utan fruktan och nöd Och han nynnar en sång som han hört en gång i sitt land bland blod och död .
Möjligen kan det närmast efterföljande lallandet just här kännas något malplacerat eftersom Karlzon så tydligt och med sådant eftertryck berättat om landet långt från mjölk och honung, snarare "bland blod och död".
Fast Karlzon vill ju befästa det oskyldiga och ursprungliga i den sång som flyktigen hela tiden går omkring och nynnar.
Och Karlzon borde ju veta. Han var ju flyktingens tolk.
Annars är han - enligt Google - mest känd för att ha skrivit texten till Sten & Stanleys brottarhit "Jag vill vara din, Margareta!".
Tro det den som vill.
EN BIBLIOTEKARIE I LIVETS BIBLIOTEK
Jag har kört den här postbussen, varje dag, sen åttiotvå.
Ibland kan det regna, men idag är himlen blå,
Jag bär på ord och tankar, på siffror löften och svek,
som en bibliotekarie, i livets bibliotek.
Jag bär på vykort till fru Hansson, en faktura till nån som blir blåst,
och en postordersförskottsavi, som är stämplad i Borås.
Ett paket till lilla Jenny, och en tipsvinst till Hedin, och så veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin...
Vem är det som skriver, alla hennes älsklingsord. Vem textar hennes namn så vackert, med en penna, röd som blod? Hon sitter alltid i fönstret, som om hon väntade på mig, tänk om hon nånsin bjöd in mig, men hon säger knappt ens hej.
Jag har ingen som väntar, nej, det är tyst, när jag kommer hem. Jag går till sängs och drömmer drömmar, ensam i min säng. Jag drömmer att jag vaknar, i hennes nakna famn.
Jag formulerar nästa brev, och skriver ut mitt namn...
Jag bär på vykort till fru Hansson, en faktura till nån som blir blåst, och en postordersförskottsavi, som är stämplad i Borås. Ett paket till lilla Jenny, och en tipsvinst till Hedin, och mitt allra bästa kärleksbrev, till byns enda blondin... Ja, mitt allra bästa kärleksbrev...
...till byns enda blondin
Den svenska landsbygden är tyngd av allehanda problem. Bensinskatter, avflyttning och bristande kollektivtrafik gör livet på landet till ett veritabelt helvete för många medborgare. För många förflyter veckan i ett dimmigt töcken där enbart fredagens uthämtande av alkohol på den licenserade ICA-hallen, lördagens shoppingtur till Coop Forum och söndagskvällens mysande framför Bingolotto blir de tomtebloss som temporärt förmår lysa upp den annars så dunkla och förpestade tillvaron.
Något av en glädjespridare - men likafullt en lieman - kan lantbrevbäraren te sig när han rullar fram över skakiga skogsvägar fullastad med post, reklam och annat matnyttigt eller själsvådligt.
Lantbrevbäraren är av en annan kaliber än de stekare som ses dela ut posten i en innerstad. Där har man en flådig cykel, kulörta solglasögon, åtsittande kläder som tämligen ofta innebär små kortbyxor långt in i december och dessutom innebär urinvägsinfektion lagom till mellandagarna men detta är som sagt ett urbant problem.
Lantbrevbärarna sitter varmt inne i bilen, oftast med Postens blåa keps på huvudet lyssnande på den lokala P4-kanalens utbud av dunka-dunka. Det blir en del stopp för utdelning men tempot innebär aldrig någon risk för hjärtinfarkt eller något annat orsakat av överansträngning.
Det är i denna miljö vi möter Sven-Ingvars berättarjag, personfierat av den karismatiske sångaren Sven-Erik Magnusson. Låten kom 1995 och hette Byns enda blondin.
Av olika anledningar får Sven-Erik Magnusson inte längre köra någon postbil. Hans utsaga skall med andra ord tolkas just så löst som man tolkar händelser och skeenden i en text där upphovsmannen markant skiljer sig från gestaltaren, så att säga. Om det gäller att blåsa i textförfattarballongen klarar sig Sven-Erik gott och väl i denna kontroll eftersom texten faktiskt skrevs av Niklas Strömstedt.
Niklas som ju fostrats i en väldigt litterär familj. Hans pappa; Bo Strömstedt, var tidigare kulturchef och chefredaktör för Expressen.
Så här kan Bo Strömstedt skriva: "Vad ger dikten? En kunskap. Den är stor. Jag vet inte om jag har sökt Ithaka. Homeros har, Eyvind Johnson , också James Joyce. Den kunskap dikten ger är en självklarhet, men vad den inte minst ger är en ton, en bordun."
Så här kan Bo Strömstedts son, Niklas Strömstedt, skriva: "Jag bär på vykort till fru Hansson, en faktura till nån som blir blåst, och en postordersförskottsavi, som är stämplad i Borås. Ett paket till lilla Jenny, och en tipsvinst till Hedin, och så veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin...
Vi skall väl inte dra in den gamla fördomen om den stora inavel som sägs förekomma bland de vindpinade sällar som emanerar från landets provinser men nog ter det sig lite märkligt och nästan skrämmande att kvinnan Sven-Erik sjunger om verkligen är byns enda blondin. Antagligen är det undermålig population som orsakar detta fenomen eller så är de övriga kvinnorna gamla, tunnhåriga och kanske även flintis.
Låtens finaste och mest tänkvärda passage bjuds vi på i första versens tredje och fjärde strof: "Jag bär på ord och tankar, på siffror löften och svek, som en bibliotekarie, i livets bibliotek."
Fina ord som befäster och minner om Strömstedts litterära bakgrund men även planterar för åhöraren den viktiga position som textens huvudkaraktär besitter.
Avslutningsvis vill jag nämna textförfattarens verkliga eldprov. Att i en svensk sångtext klämma in ett ord på hela 22 (TJUGOTVÅ!!) bokstäver kräver sin tribut. I Niklas fall tvingades han separera och sedan träffa Agneta Sjödin.
Ordet som han liksom lyckades värka fram under stor vånda och existensiell kris var
P O S T O R D E R S F Ö R S K O T T S A V I
Sensmoral?
Vill Niklas Strömstedt spela Alfapet med dig så skall du vänligt - men bestämt - avböja.
