Rimbloggen

Ja, min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sen längesen
dess spröda ton är ej bisarr
men det finns glädje i min gitarr

Erkännsamma forskare på den beryktade gitarrfakulteten vid Uppsala universitet har i decennier studerat huruvida det finns någon slags glädje i gitarrer vars toner inte omedelbart låter bisarra.
Ursprunget till dessa studier står att finna i den förtretliga svensktoppslåt (skriven av Thore Skogman och framförd av Sven-Ingvars) som av någon outrannsaklig anledning blev så famös på 60-talet.
Min gitarr hette låten och beskriver relativt kultiverat kärleken mellan en man och hans gitarr.

Kompositören lägger i texten fram en tes att gitarrer helst skall låta bisarrt för att till fullo uppfylla de normer som anses utgöra gitarrens själva existensberättigande. På något annat sätt kan texten knappast tolkas.
Upprinnelsen är lätt att föreställa sig. Ponera att Sven-Erik Magnusson (som texten handlar om) har gått in i en musikaffär och frågat efter en gitarr.
-Vi har många olika gitarrer att välja på, kanske expediten då svarat och sedan tillagt: var det någon speciell du tänkte på?
-Ja, en vars ton är bisarr, har Sven-Erik Magnusson troligt då replikerat eftersom han sedan barnsben lärt sig att gitarrer skall låta bisarrt.
-Jag är dessvärre ledsen herr Magnusson. Alla våra bisarra gitarrer är slut - här har vi dock ett väldigt fint exemplar; dessvärre då inte så vidare värst bisarr..
-Får jag titta på den?

Eventuellt har sedan Sven-Erik Magnusson tagit det alldeles nyfödda och bräckliga instrumentet mellan sina händer och blivit maniskt förälskad.
Från den stunden (i texten heter det "sedan liten grabb jag var" men det kan man kanske ta med en nypa salt) hade Sven-Erik inte ögon för något annat än gitarren; den var böjd, den var blank, den var läcker, som ett frustande djur med nytvättad päls skälvde gitarren mot hans axel.
Dock saknades den kanske viktigaste egenskapen - tonen som gitarren producerande var inte alls bisarr, något som Sven-Erik självklart inledningsvis beklagade; han ville ju helst av allt ha en gitarr med en bisarr ton.
Dock förbättrades relationen efterhand då Magnusson insåg att han faktiskt kunde ha roligt med gitarren trots bristen på det bisarra.

Det är därför han sjunger: "dess spröda ton är ej bisarr, MEN det finns glädje i min gitarr"

Som Lars von Trier skulle ha uttryckt det: man får ta det goda med det onda...

Tidig gryningsmorgon
Går till stranden
Med en flicka jag har kär
Morgondaggen ligger kvar på stranden
och naturen just sig klär

Fåglarna har vaknat och dom sjunger
för oss två sin morgonsång
Sätter oss i båten och den gungar
bort med oss i soluppgång

Vindens melodi, hörs bort i fjärran
Fylld av harmoni, är gryningens sång
Vindens melodi, hörs genom luften
Fåglarnas sång i soluppgång och du och jag

Båten tar oss med ut till en kobbe,
som har bjudit in oss två
Sätter oss i gräset hos varandra,
blommorna dom tittar på

Jag skall värma dig ifall du fryser,
kom låt mig få krama dig
Det blir bättre sen när solen lyser,
kom och lägg dig här hos mig

Om du blir abrupt väckt mitt i natten och någon frågar dig vilken låt du allra helst vill älska till, vad skulle du svara?
1.311 personer i åldrarna 25-75 år fick frågan i en undersökning för en tid sedan.
12 % sa Bolero av Ravel. 15 % sa I natt är jag din med Tomas Ledin och 7 % uppgav helt frankt There’s a hole in the bucket med Harry Belafonte.
Jay Epaes Puti, Puti fick stöd av 2 %.

Resterande 64 procent svarade samstämmigt att Vindens melodi med Max Fenders var den absoluta sängkammarfavoriten och man kan knappast klandra dem.
Vindens melodi är något så sällsynt som en kitslig uppgörelse med den vedertagna och invariabla umpa-umpa-estetik som så länge dominerade kulturrörelsen under någon slags penibel förevändning att det hela rörde sig om musik avsedd enbart för dans.

Max Fenders vidgade begreppet dansbandsmusik genom sin smygande, spröda och smått melankoliska konst.
I sina bästa stunder ter sig Vindens melodi lika sval och luftig som en tavla målad av de lovprisade Skagenmålarna.

Denna förfinade stilistik avseende musiken innebär självklart också att texten på ett helt annat sätt än tidigare sätts i centrum och synliggörs.
Det är också när man läser de ömskinnade orden som en omisskännlig synergieffekt uppnås, när de båda enheterna; text och musik, går upp i ett gemensamt världsallt, när orden och tonerna smälter samman som grillchips och tacodip.

Textförfattaren Gert Lengstrand lyckas med strofer som ”båten tar oss med ut till en kobbe som har bjudit in oss två”, "blommorna de tittar på" och ”naturen just sig klär” teckna bilden av en naturmysticism vi så ofta älskar att uppehålla oss kring i Sverige, inte minst har det drabbat dem som hetat Harry i förnamn och Martinson i efternamn.
Möjligen är det nobelpriskomplex som drabbat Lengstrand då han så ohejdat hemfaller åt dagg, knytt, knott, kottar och kobbar; silkeslena trådar av spindelväv, mossbelupna stenar och ärggröna toalettsitsar.
Och så fåglar, ständigt dessa fåglar…

I naturmysticismens natur ligger självklart också en viss grad av magi.
Det är båten själv som väljer kobbe, båten har ett eget liv, båten; driven av någon trolldrycksdekokt tar med sig de unga tu ut och de älskande låter båten kidnappa dem. Blommorna får små ögon som växer ut mellan bladen. Vidare klär sig naturen på samma sätt som när en nyligen väckt primadonna med sömndruckna ögon drar på sig sin frukosträvboa.

Det är svalt, det är svenskt, det är mystiskt.
Plötsligt förstår man vad så många eldigt latinska kvinnor ser i Sven-Göran Eriksson.

Får jag ge dig min vita orkidé?
Över två glas av finaste bouquet
Det är kväll på en liten restaurang
Du och jag och fiolens fina klang

Får jag ge dig min vita orkidé?
I vårt eget chambre separée
Där vi kysser varann
Och man ryser lite grann
Ja då känns det som om
Himlen står i brand

På promenad
Jag blickar stal
Vi fann vår kärlek
Vid Triumfbågens portal

Det här kan vara den mest eggande svenska texten sedan Gustaf Fröding svängde ihop dikten En morgondröm 1896.
På ett erotiskt laddat men samtidigt förfinat, skört och sparsmakat sätt smeker Matz Bladhs fram texten till låten Min vita orkidé på ett manér som nästan omedelbart får en att associera till smältande mjukglass.

Att det hela utspelar sig i Paris är uppenbart men för den som eventuellt tvivlar, har textförfattaren på ett kuriöst sätt lagt in typiska turistglosor på franska, såsom bouquet och chambre separée.
Huruvida sångaren Paul Sahlin med förbundna ögon och enbart sin doftande näsa kan skilja ett vin med finaste bouquet från en enliters pappkartong med California Red, vet vi nu inte men vi får helt enkelt anta att han är konnässör i ämnet; han är ju de facto verksam i dansbandsbranschen där man alltid återfunnit personer med en förbluffande god smak.

Sahlin gör i framförandet en allt annat än slät figur, tvärtom lyfter han texten och skapar en erforderlig känsla av att verkligen vara på plats i kärlekens metropol, det sägenomspunna Paris, kanoniserat inte minst genom Walt Disneys film Ringaren i Notre Dame och den kommersiellt så framgångsrika sagoparken EuroDisney.

För många (exempelvis en sådan mondän primadonna som Kikki Danielsson) är Paris drömmen om den hett uppblossande romantiken, oftast ackompanjerad av den goda maten, det fina vinet och den fiolspelande tjockisen med fett hår som åtnjuter viss uppmärksamhet kring det väldukade bordet.
Mycket riktigt återfinner vi en fiolspelare som en slags vidhängande blindtarm till maten i Matz Bladhs låt.
Vill du skapa en romantisk text om Paris, glöm inte fiolspelaren, lyder således sensmoralen.
Han – för det är oftast en han – är lika självklar som rödvinsbakfyllan i hotellsängen dagen efter.
Att plocka bort honom är helt ogörligt. Det skulle kännas rimligare att veckotidningen Året Runt haft sommaruppehåll…

Samtidigt är ju fiolspelet enbart att – i dubbel bemärkelse – betrakta som ett slags förspel.
Det är ju egentligen den vita orkidén Paul Sahlin vill ge sin kärlek.
Han vill visa sin ståndare och sin pastill. Han vill dra av omslagspappret och ge små utläggningar om vattning och andra, praktiska små skötselråd…
Eftersom denna överlämning med stor sannolikhet skulle väcka viss uppmärksamhet ute i restauranglokalen, vill han medelst lock och pock truga in sin käresta i ett chambre separée.

Väl där inne kommer orkidén att överlämnas.
Ett klassiskt, dramaturgiskt upplägg. Det gäller först att bygga upp en förväntan hos motparten genom att sälja in orkidéns förträfflighet.
När detta svassande efter ett tag är över, när fröet redan har såtts, när berättelsen är etablerad och sanningen om orkidén förankrad; då inleds del två i förförelseakten; överlämnandet av den vita orkidén.

Man ryser lite grann, himlen står i brand och efteråt kan man kosta på sig själv att dra små anekdoter om hur det hela en gång började (vid Triumbågens portal), trygg i förvissningen om att orkidén överlämnats på ett korrekt, vördnadsfullt och propert sätt.

>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Matz Bladhs Jag önskar er alla en riktigt god jul.