FRÅN KANTINERNAS TEQUILARUS
Jag klev på en Greyhoundbuss mot flygplatsen
I bruset från en radio lovade de en dag med både vind och regn
Kaktusar och berg så långt som ögat ser
Det är många miles tills jag får se min blomma igen
Jag far från Waco, den långa vägen hem från Mexico
över Atlanten ut i månens ljus
bort från kantinernas tequilarus
fjorton timmar back to Skåneland
där väntar hon som har mitt efternamn
Hon är glimten i min ögonvrå...jag far från Waco
Stannar vid ett litet Truck Stop, Coke and candy-bar
Köpte en glass för de sista cash som jag hade kvar....
Det blir i det närmaste parodiskt att återigen försöka beskriva den säregna fascination som det skånska dansbandet Lasse Stefanz hyser för den gigantiska, amerikanska kontinenten.
Som här i låten Jag far från Waco.
Hemvant rör de sig nämligem utmed Route 66 och verkar ha Nashville som sitt andra hem.
När Olle Jönsson - den vulkaniskt tongivande sångaren i bandet - vaknar efter en god natts sömn, lär han enligt rykten säga: -Good Morning to ya!
Skriver han en inköpslista står det troligen saker som: Fluff, Peanut butter och Dr Pepper.
Lasse Stefanz lever helt enkelt ut den amerikanska drömmen och de gör det utan att skämmas. Att de dessutom gör det sittande i en grällt färgad turnébuss på väg mot dansbanan i Täfteå, gör det bara så mycket större och ärligare.
Lasse Stefanz liv är en ständigt pågående roadmovie med den skillnaden att de istället för kaktusar och berg får se tonåringar i skinnväst som moonar från baksidan av en raggarcabriolet i Motala.
Istället för kantinernas tequilarus påminns de om det trivsamma ljudet av en spottloska som skjuts ur munnen på en grovarbetare i Älvkarleby efter att han just kissat färdigt framför ett träd och nu skall dra upp byxorna.
Där man i Amerika stannar till vid en "Truck Stop, Coke and Candy bar" gör Lasse Stefanz turnébuss ett opåkallat stopp vid ICA Kvantum i Limhamn.
Kanske kurrar det i magen och Olle Jönsson stiger ur, går in i butiken, drar fram sina cash och köper en glass.
CHRISTERS LIVSUTOPI
Du drog förbi
Livsutopi
Vardagen kommer tillbaka
Vinden yr, drömmarna flyr
ingen hör när jag gråter
Jag ville köpa en plats för oss två
två frusna själar för evigt
en plats som ingen kan nå (doakör: Utopi!)
Vi skulle sitta i vår livsutopi
Titta på världen och le
Överge
(doakör: Utopi!)
Alla misstag överse
Denna blossande, frustande, svettigt galopperande schlagertango framfördes av Melodifestivaltitanen Christer Björkman 1985 och heter (som den uppmärksamme eventuellt råkat memorera och pga detta nu överväger terapi) Livsutopi.
Låten, vars intro starkt påminner om de dansande mormondeodoranterna Herreys schlagervinnare från 1984; Diggiloo-Diggiley, förenar på ett resolut sätt den svenska schlagertraditionen med ett eldigare, aningen mer sydeuropeiskt inflytande. Tango på burk, liksom.
Det är en taktfast, eggande; i sina bästa stunder (och för totalt omdömeslösa personer) också närmast erotisk musik som inkapslar den ovan citerade texten; som i sig är ett regelrätt gesällprov i konsten att skapa angelägen schlagerlyrik.
Den unge Björkman spritter av glädje att få spela in en hel LP med storstadslarmande schlagerpop. Han drev trots allt en frisörsalong i Borås, den västsvenska metropol som gett oss så mycket värdighet, glans och avantgardistisk kultur genom åren.
Det är skyskrapor, läppstift, neon, högklackat, skinnjacka; ja, man skulle kunna säga att Christers debutskiva Våga och vinn är som ett koncentrat av Jacob Dahlins samlade journalistik, upphöjt till två och kryddat med ödlemönstrade latexkalsonger.
När man tittar igenom den extensiva låtlistan på plattan frestas man lätt till tankar om huruvida upphovsmännen kring projektet skickat in några av låtarna som bidrag till Melodifestivalen; låtar som självklart ratats men sedan ändå bedömts vara så pass bra att de fått vara med. Jag tänker då bl.a på titlar som Intellektuella känslospel, Visan om en längtan och Leken blev nästan sann.
Det skulle dock dröja ytterligare sju år innan Herr Björkman (mannen som äter, dricker, andas, fiser, kissar och bajsar schlager dygnet runt) själv fick vara med i tävlngen. Då med den hjärtslitande balladen I morgon är en annan dag. Den eventuella eftertanke, distans och förtrolighet som förmedlas i den låten, är svår att återfinna i ovanstående drapa, där Christer rimmar "vinden yr" med "drömmarna flyr". Förvisso en vacker bild men som besinningsfull lyrik om den strävsamma vardagslunken och överlevnaden fram till nästa helg ter den sig ganska medelmåttig. Just detta har bl.a Uffe Persson fordomdags gjort betydligt bättre och med en ansenligare grandezza.
VI GÖR SÅ GOTT VI KAN
Nu gäller det att hänga med
Fotbolls-VM 1974 innebar trots den tappade straffen av Staffan Tapper, en exempellös framgång för det svenska fotbollslandslaget, som när turneringen summerats kunde stoltsera med en hedervärd femteplacering.
ja, mycket kommer att få ske
för nu är det VM igen
Nu ska ni se på raka rör
och heja, Sverige friskt humör
ja nu är det VM igen
Ja vi är ett härligt gäng
som kämpar om varje poäng
Nya djärva mål det är med allt
vad VM innebär, parollen den låter så här:
Ni kan alltid lita på vi gör så gott vi kan
vi skall göra VM så om sanningen skall fram
stolta svenska traditioner
sporrar oss till prestationer
ja, vi gör så gott vi kan
Fotbolls-VM 1974 innebar trots den tappade straffen av Staffan Tapper, en exempellös framgång för det svenska fotbollslandslaget, som när turneringen summerats kunde stoltsera med en hedervärd femteplacering.
I de flesta andra länder på jorden skulle en dylik triumf omedelbart resultera i en slags hybris och eldfängd stolthet som skulle gå utanpå det mesta.
Därför är det lätt att föreställa sig den stämning som rådde i det svenska fotbollslägret inför lanserandet av den officiella kamplåten 1978. Till sin hjälp hade man tagit det fängslande dansbandet Schytts med vittgående meriter från dåtidens nervkittlande köttmarknad. Vilka vore väl bättre lämpade att fånga all den svett, frustration, extas och slippriga sammansmältning av kroppsvätskor som utgör fotbollens själva epicentrum, än just killarna i Schytts?
Med tanke på den sensationsartade framgången i VM 74 var nästan alla i fotbollsverige säkra på att den sporrande fotbollshymnen inför VM 78 skulle heta något i stil med STÖRST PÅ JORDEN, VINNANDE KRIGARE eller kanske INGET STOPPAR MODER SVEA.
Alla utom Lasse Holm och Gert Lengstrand som ansåg - fostrade av det jantefärgade folkhemssverige - att man nog ändå borde döpa låten till VI GÖR SÅ GOTT VI KAN för att inte skapa alltför stora förhoppningar på det svenska VM-laget. Det var ju trots allt - i VM-sammanhang - ändå bara den femte mest framgångsrika nationen i världen det handlade om.
Rejält detroniserade får därför VM-laget det odedicerade uppdraget att tillsammans med Schytts spela in den allt annat än skrytsamma låten i fast förvissning om att svensk, sportslig framgång inte skall ses som någon standard utan snarare som det intetsägande undantaget som bekräftar regeln.
Texten till Vi gör så gott vi kan förmedlar förvisso inledningsvis en nackstyv känsla av trygghet och normalitet. Som det kan bli, nu är det VM igen...rader som signalerar en viss förtänksamhet inför det faktum att nationen Sverige åter var klar för ett VM i fotboll. Dessutom märker man en uppsluppen känsla av storhetsvansinne; själva gruppspelet är egentligen bara att dra igenom, likt en militärgrön plastkam genom Ralf Edströms bångstyriga lugg. Resten kommer att ordna sig.
Likt en diminutiv brasklapp kommer sedan en inte oansenlig dos av tvivel in i texten då versen ödesmättat närmar sig refräng. Tänk ändå om allt prat om Sveriges alliansfria, folkhemska och bananrepublikartade utpost i den norra hemisfären slår igenom mitt i fotbollsglädjen.
Tänk om lilla landet lagoms restriktiva monopolmentalitet färgar av sig på de uppblåsta jetsetfrifräsarna i landslaget och de själsligt injiceras med den allenarådande sanningen som i sitt slag ter sig både korrekt och oundviklig; nämligen att man inte skall förhäva sig och tro att man är nåt i den stora, vida världen bara för att man iklätt sig gulblåa kläder och härstammar från ett land som inte varit i väpnad konflikt sedan 1814.
Just därför garderar upphovsmännen sig med ett lakoniskt "vi gör så gott vi kan" i refrängen och skapar samtidigt den svenska fotbollens historiskt sett mäktigaste anthem om undanflykt och mindervärdeskomplex.
