Rimbloggen

Jag fick ett kort från Windham
jag visste inte var det låg
Jag såg på kartan
du är på andra sidan jorden

men det är samma himmel
det är samma hav och stjärnan som jag såg

Föll för alltid som vi drömmer
Föll för att vi aldrig glömmer

Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu
men det blir ljusare igen

Med dessa små hoppingivande sentenser plockade från Triads massiva julpekoral om vad den lilla, lilla människan kan åstadkomma för att stoppa världens lidanden, enbart genom att tända ett ljus av stearin, vill jag önska dig som läsare en RIKTIGT GOD JUL och ett likaledes GOTT NYTT 2009!

Triad är ju lite av Sveriges svar på Travelling Wilburys. Kanske med skillnaden att Travelling Wilburys var ett projekt som överlevde den inledande fasen. Dessutom sjöng Roy Orbison i bandet och mycket kan man säga om Lasse Lindbom men någon sångare som bär svarta solglasögon och sjunger ”grrrrr” blir han aldrig.
Jag förtjusas av Triads sätt att koppla det svenska vintersolståndet till frågan om en lösning på all världens problem.
”Det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen”.
Just det. Släck stearinljuset. Det behövs inte. Vänta istället till mars så kommer ljuset av sig självt.

Om du undrar över var Windham ligger så kan jag meddela att det vimlar av städer med detta namn i USA. Bland annat återfinner vi Windham i New Hampshire, Vermont, Connecticut och New York.
Det hade varit enklare om de sjungit Limhamn som vi ju vet ligger utanför Malmö, fast å andra sidan hade texten blivit knäppare då.
Eftersom Limhamn inte ligger på andra sidan jorden.
Nåväl. Vi lämnar Triad och ägnar oss istället åt Rimbloggen.

Antalet läsare har nämligen ökat rejält under hösten vilket självklart gläder mig.
Det är för dig och för alla andra klämmiga kännare av kvalitativ pop-poesi som jag skapat bloggen.
Idén till Rimbloggen kommer från olika håll. Dels har jag i mitt f.d yrke hört en mängd usel musik och en massa usla texter som gått mig på nerverna så till den milda grad att jag känt att jag måste skriva av mig.
Eftersom jag egentligen är en ryggradslös och blyg stackare har det varit enklast att dissekera texterna medelst en smått akademisk touch.
Inspirationen till detta kommer sig i sin tur av en bok av filmkritikern och filmprofessorn Leif Furhammar (Sex, såpor och svenska krusbär) där han på ett oerhört torrt och akademiskt sätt avhandlar tingel-tangel-televisionens genombrott i Sverige med SM i lavemang, pruttomanen Mr Methane, Tutti-Frutti och efterföljande kvalitetsserier som Farmen och Paradise Hotel.
Detta folkliga dravel beskrivs med en akademisk ackuratess och ett förfinat språk som i sitt sammanhang blir aningen löjeväckande.
Möjligen har jag även inspirerats av Filip & Fredriks bok 100 Höjdare där de i ett kapitel fullkomligt lustmördar Göran Ringbom och Svensktoppsklassikern Snabbköpskassörskan.
Detta är anledningen till att just den låten inte analyserats av mig.
Det går helt enkelt inte att göra det lika formidabelt.

Med dessa indolenta betraktelser över mitt eget tröstlösa skapande, vill jag åter tacka dig och guida dig vidare till andra låtar här på bloggen som alla har det gemensamt att de handlar om julen.

Nanne Grönwall - Kul i jul
Leif "Loket" Olsson - Vart tog jultomten vägen?
Arvingarna - Det lyser en stjärna
Werner & Werner - Vår julskinka har rymt
Yngve Stoor - Sjömansjul på Hawaii
Snowstorm - Jul

Ja. Det var väl det hela.
Hej, tomtegubbar och väl mött 2009, då jag hoppas återkomma med fler förnumstiga analyser av svensk populärmusiks allra mest oborstade textförsök.



>>>>>>>>>>>Besök gärna också min andra blogg; Nonsensakuten

Nu är det jul igen och alla ljusen tindrar.
Snögubbar överallt och lyktor i varje park.
Mot den bitande kylan får vi julklappar som lindrar.
Aldrig på året är gemenskapen så stark.

Men det är någon i Brunnsparken som gråter.
Som ser julen i annat perspektiv.
Som är ensam när skuggor kommer åter.
Och förmörkar tanke, själ och liv.

Kommersen är blomstrande, vi fyller önskebrunnar.
Och nästan överallt från största hus
till minsta skjul står skinkan på bordet
och det vattnas i våra munnar.
Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

Det svenska raggarrocksbandet Snowstorm (mest kända för sin pubertala sommarklassiker Sommarnatt, 1980) har belyst även andra fenomen i vår samtid.
Antagligen har de plötsligt känt sig nödgade att lyfta blicken en aning från raggarbilens vita ratt och färgglada tärningar i backspegeln.
Kanske har de även spanat bortom den grankottsdoftande wunderbaum som stadigvarande hängt utmed bilens instrumentpanel och insett att julen inte enbart är en glädjens högtid.

Alltför mycket armod, alltför mycket köld och alltför mycket glögg präglar dessvärre livet för de stackars människor som tvingas leva i samhällets utkant. Och då är det inte främst Kristdemokraterna som jag tänker på utan alla de huttrande individer som tvingas skyla sina ledbrutna kroppar med gamla exemplar av tidningen Metro.
Uteliggarna.
Eller Idol-uteliggarna som de kallas i kvällspressen.

De finns där man minst anar det och aldrig är vår omsorg om dem så stark som under veckorna 47-51.
Vi samlar in pengar, bjuder dem på julmat, ger dem våra kläder och rolexklockor och spelar in hjärtskärande sånger om deras utsatta position. Allt för att tjäna...eh..känna oss som något bättre människor än Idi Amin.
Oftast lyckas det.

Som i texten till Snowstorms låt Jul härovan.
Vi når ett sammanhang, vi rundar liksom av budskapet med en konklusion, på samma sätt som vi rundar av vår shoppingrunda med två enkronor i Röda Korsets slamrande bössa.
Någon i Brunnsparken gråter.
Kan det vara Jonas Gardells mormor?
Nej, det tror vi inte. Vi gissar snarare på något olyckligt fyllo i Göteborg.
Proggbandet Motvind menade att sådana frekventerade Brunnsparken i nämnda stad redan 1977, i sin något strimmiga pamflett "Fyllona i Brunnsparken".

Låten "Jul" är med andra ord en rar och fin liten visa om medmänsklighet och solidaritet. Lite som Britney Spears musik.
Man känner sig berörd och lovar att lägga kanske så mycket som tre kronor i insamlingsbössan nästa gång.
Ytterligare ett bevis för att detta är en s.k crossover-hit bekräftas av att låten finns inspelad av Thorleifs, det yttersta svenska beviset för att ens text bedöms som angelägen och brännande.

Mitt i detta klargörande av låtens medmänskliga kvaliteter förundras man ändå över det sarkastiska akrostikon man hittar med början i refrängens tredje rad.
Begynnelsebokstäverna som sedan följer bildar det märkvärdiga ordet SOKOTOK, vilket sägs härröra från en uråldrig
assyrisk dialekt.
Det var först när filosofen Plotinus år 238 e.Kr under ett vinrus lyckades morfemanalysera ordet till fullo som man insåg att det betydde margarin.

Att leva ett liv som kvinna idag
kan vara ganska hårt
För kärlekspartiklar som bestämmer min väg
har det jättesvårt
Man drömmer att lyckas, ger allt det ska ske
Att kroppen ska vakna på nytt
Nu hoppas jag på kärlekens nya idé
Som för andra så mycket betytt

Nu vet jag vad jag söker
Längtar att få pröva Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Att kunna explodera
känna kroppen vibrera, Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Om du finns någonstans så finner jag dig

Marknaden för sexleksaker har de senaste decennierna fullständigt exploderat. Inte minst för kvinnor som numera har ett stort utbud att botanisera bland.
Från den allra enklaste trädildo till exotiska oljor, glänsande pärlor, smattrande lampor, knottriga kedjor, uppblåsbara kaniner, böjliga cykelställ och tegelstenar i latex mm mm.

Den förbjudna frukt som de stimmiga tjejerna i det postmodernistiska schlagerkollektivet Angel sjöng om i Melodifestivalen 1992, tycks vara någon slags vibrator utformad likt en fjäril.
Låter ändå ganska oskyldigt och familjeunderhållningstillvänt. Icke desto mindre är texten partikuljärt avvikande från den allmänt vedertagna uppfattningen om vilka ämnen som bör avhandlas i en svensk schlagertext.

Självbefläckelse hör rimligen sällan hit, även om det genom historien faktiskt passerat en del bidrag på just detta tema.
Jag tänker exempelvis på låtar som Bang en boomerang, Bra vibrationer, E de det här du kallar kärlek?, Driver dagg, faller regn och Ge mig en kaka till kaffet.
Bland många andra.

Få låtar har dock haft samma rättframma lyrik och samma avslappnade attityd till ämnet.
Man undrar ju så här efteråt; hur gick det för tjejerna i Angel?
Jo, de kom på en hedrande sjätteplats.

>>>>>>Relaterade rim: Sommaren i city 1990

Jag en ensam sjöman är,
långt från svenska kustens skär,
skall jag fira julen här uppå Hawaii.
Här finns ingen smyckad gran,
ingen snö på juledan,
och i solsken ligger båten här vid kaj.

Det är julkväll på Hawaii,
men jag längtar hem till nord,
där de kära nu samlas vid helgsmyckat bord.
Här finns allt i överflöd,
så jag lider ingen nöd,
men det lindrar ej hemlängtans glöd.

Klockor ringa julefriden in,
klangen bringar ro i varje sinn.
Det är julkväll på Hawaii,
från dess blomstermängda kaj,
längtar jag hem till vinter och snö.....

Det är troligen så här Barack Obama kände sig när han var liten.
Han hade allt i överflöd. Han växte upp i ett paradis men insåg plötsligt en dag att han av någon obegriplig anledning saknade vinter och snö.
Med detta i åtanke är det inte särskilt konstigt att han vigt sitt vuxna liv åt förändring, a need for change, som han själv säger.

Texten vi så gärna samlas kring i dessa tider, heter Sjömansjul på Hawaii och gjordes på sin tid stor av en viss Yngve.
Yngve Stoor.
Det hela är formidabelt rörande och spelar på de mest hemvävda och konjaksdoftande känslor av julfascistnostalgi som tänkas kan.

Det förekommer mängder med texter där svensken längtar bort ifrån snö, is och hagel, blåst, regn, CSN och Försäkringskassan.
Faktum är att stora delar av dansbandsvärlden är hett förknippad med solsemestrar och paraplydrinkar, mycket tack vare de välkända värstingresorna till Karibien som inom dansbandsvärlden kallas för kryssningar. Men även för att dansbandet Barbados heter just Barbados och inte Hemavan.
Skulle vilja se dem uppträda under det namnet.
”Plats på scen för Hemavan med låten ”Älska mig i rutig pyjamas!”
Den sista droppen av magi som en sådan låttitel eventuellt skulle frammana, försvinner nog direkt inför ett så totalt osexigt och iskallt bandnamn. Bättre då att döpa sin orkester till något exotiskt som Barbados, Bananaz eller kanske Lollos Kokos.
Rimbloggen har tidigare tagit upp dessa texter där eskapismen varit det centrala.
E viva Espania, Papaya coconut och Magaluf är bara tre låtar i högen av epos som samtliga tar upp svenskens förkärlek för att resa bort mer än till.
Förutom dessa kan vi nämna Vikingarnas båda kioskvältare Hallå, hallå västindien och Blue Hawaii.

Hela tiden handlar det om en längtan till varmare breddgrader.
I ovanstående text är dock berättarens längtan av ett annat slag.
Den arma sjömannen har råkat bli strandsatt mitt i Stilla havet och finner sig plötsligt likt den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn vara omsluten av hula-hulakjolar, sol och kokos.
Allt det som i vanliga fall brukar locka en utvandrad svensk.

Betraktaren av detta paradisiska fenomen; berättarjaget, vill dock därifrån. Möjligen spelar årstiden och den stundande helgen in i hans val av text.
Det är nämligen inte kul att fira jul utan ”snö på juledan”.
Tjena, säger jag. Välkommen till Lomma.

Slutligen kan man uppehålla sig kring det fenomen bland svenska visdiktare som uppenbarligen gör det möjligt för ”Hawaii” att rimma på ”kaj”.
Tidigare har vi mött detta i Werner & Werners klassiska hymn ”Vår julskinka har rymt” där en viss skinka sa ”goodbye och stack till Hawaii”.
Måhända är detta inte felaktigt rent språkligt men det känns ändå lite krystat.

Som alltid då jag tvekar om hur engelska ord skall uttalas, konsulterar jag den store lingvisten Elvis Presley som i filmen Blue Hawaii 1961 tydligt och med darrande överläpp sjunger ”Hawaiiiiiiii”.
Fonetiskt blir det något i stil med ”há-waj-ii”.
Att få Elvis att sjunga låten utan att ljuda de där små i:na på slutet av Hawaii skulle troligen vara lika svårt som att få honom att avstå från två skivor toastbröd stekta i smör, innehållande mosade bananer och jordnötssmör.
Elvis has spoken. Kaj kan inte rimma på Hawaii.
Lika lite som man kan fira en svensk jul på nämnda ögrupp.

>>>>>>>>>Relaterade rim: Family Four Vita vidder

Man mig fann då jag en tävling vann
och på publik slog an
med Volgasången hö hö hö hö

Numera har jag fått en elektrisk darr
och gör min sång till rockgitarrar abadobo a lapp bam bom...

Iwan Iwanowitsch
Iwan Iwanowitsch
tonårsidol med sting i balalajkan

Iwan Iwanowitsch
Iwan Iwanowitsch
kosackkondon
idol på grammofon

Mitt segertåg från Krim till Vita Havet går
men jag blev Moskvas Elvis vid så unga år

Iwan Iwanowitsch
Iwan Iwanowitsch
en stäppens son vid mikrofon

Mina kunskaper om Ryssland och dit hörande kolchoser, rödbetssoppor och statstyranni är begränsade till det jag just beskrivit.
Jag har relativt stor koll på vem tsar Nikolaj II var, liksom hans paranta maka och tillhörande barn.
Jag vet även vad bolsjevikerna gjorde med dem och vem Lenin var. Både Lenin och Stalin (denne mustaschprydde He-Man från Georgien med sin förkärlek för avrättning och svält) har man mest sett på bilder. Jävligt stora bilder, dessutom.
Nikita Chrustjovs ena sko sågs däremot dunka bordet i FN-skrapan och Leonid Breznjev växte man ju upp med. Tack o lov inte på ett personligt plan, han var ingen medlem av familjen eller så men man minns ju hans stenansikte och bakåtslickade hår samt hans tröstlösa förmåga att se totalt nollställd ut, vilket bara på ett ytligt plan skiljer sig från det utseende hans efterträdade Jurij Andropov hade.
Och detta även innan han dog, efter att styrt Sovjet i ett helt år och tre månader.
Efter honom kom den klämkäcke Konstantin Tjernenko. Det var tider det. Folket i brödköerna brukade blåsa i små serpentiner när de tänkte på vilken munter jävel Tjernenko var.

Hur det nu kom sig så kolade även han, och detta efter bara tretton månader som det allra högsta av högdjur i den sovjetiska politbyrån.
Sedan kom då Gorbatjov, mannen som namngett ett av ICA-handlarnas mest åtråvärda basutbud i frysdisken, den microvärmda pirogen.
Efter visst tumult insåg Gorby att det här med yttrandefrihet, demokrati och marknadsekonomi nog inte var så jäkla dåliga grejer när allt kom omkring. Han upplöste Sovjet och den som varit systemets störste kritiker, svingade sig upp på en pansarvagn och tog helt sonika över stafettpinnen.
Han brukade nämligen smuggla vodka i pinnen, den gode Boris Jeltsin.
Efter att ständigt onykter dansat på presskonferenser och nypt kvinnor i baken kände han sig färdig med det ansvarsfulla uppdraget att leda ett land med 142 miljoner invånare.
Han gav bort sin lilla portfölj med koderna till kärnvapenmissilerna till en man vars ansikte likande Andropovs och cirkeln var därmed sluten.
Vladimir Putin satt två mandatperioder och när han som av en slump insåg att han inte fick sitta kvar som president i republiken Ryssland, gjorde han sig själv till premiärminister och begav sig till Kremls allra heligaste gemak för att ur säcken med kvarlämnade rester ifrån Madame Taussauds vaska fram en man vid namn Medveddevevevvdve eller nåt i den stilen. Det är nu denne stolle som styr landet.

Ett land som förutom alla dessa grå nickedockor gett oss den väldige brottaren Karelin, schlagersångerskan Alla Pugatjova, påsättarpredikanten Rasputin, schackeleganten Kasparov och världens främsta hockeyspelare i de hurtiga gossarna Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov.

Allt detta känner vi till. Detta är s.k common knowledge.
En ryss som möjligen är mera okänd, föddes 1832 och fick namnet Iwan Iwanowitsch. Han växte upp, fick som så många andra 1800-talsryssar ett tämligen voluminöst skägg och började sedan måla.
Han blev med tiden både känd och erkänd och roffade sedermera åt sig en professur på Petersburgs konstakademi.

På vilket sätt angrep då den svenske rocksångaren Little Gerhard ämnet, när han 1961 spelade in Hasse Bjurmans låt? Åkte han över till Sovjet först för att läsa in sig på människorna och deras mentalitet? Tog han en ABF-kurs i ryska så att han kunde läsa Dostojevskijs samlade verk på modersmålet innan han vågade ge sig på en så substansiell tolkning av den ryska kulturen?
Studerade han den ryska konsten?
Besökte han kanske Iwanowitschs födelseort Jelabuga?

Nej. Han gjorde honom till rockstjärna och sjöng abadobo a lapp bam bom...
Klokt tänkt.
Så hade jag också gjort.

>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Vikingarna Djingis Kahn

Snabba blickar i en spegel
Vinden fyller tomma segel
och hjärtat dunkar som, funkar som ett päronbål
Ut med plåstret in med stinget
Spara på adrenalinet
Nu gäller det att ta tillvara
varje dyr sekund
Ögon som förför mig och som rör mig
Oh du gör mig vild och vacker
du gör mig vild och vacker
vivivild och vacker

Det krävs en försvarlig mängd mousserande vin,
lite konjak, en skiva lime, lite myntablad, saft och kanske några skivade päron
för att svänga ihop ett rejält päronbål.

Exakt vad som krävs för att slutgiltigt förstå den här texten (Björn Skifs Vild & Vacker från 1985) är lite svårare att förklara.
Möjligen bör man besitta en slags kosmopolitisk och konstnärligt eruptiv livsfilosofi skapad i Dalarna.
Det underlättar måhända också om man legat etta på USA-listan, uppträtt i platåskor och vikingahjälm samt dragit ordvitsar tillsammans med Arne Hegerfors.
Heter man dessutom Bengt Palmers blir det troligen också mycket lättare att förstå hur snabba blickar
i en spegel kan kopplas ihop med ett par tomma segel.
Den stora massan av mediekonsumenter hittar nog inte något egentligt samband.
Annat än att det rimmar.

En gåta är det också, åtminstone för mig, hur man sparar sitt adrenalin genom att rycka bort ett plåster.
Att offra något läkande till förmån för något "stingande".
Jag skulle då känna ganska mycket adrenalin pumpa under en sådan utövning, det kan jag garantera.
För att sammanfatta; texten är aningen svårtolkad och diffus.
Björn Skifs däremot är gemytligt vild och förtjänstfullt vacker.

Det ryktas också om att Björn Ranelid vill spela in en coverversion av låten. I den obligatoriska videon till hans version skulle den store titanen självklart filmas med ett piskande hav, några klippor och en solnedgång i bakgrunden.
 
Slutligen; till dig som lite råddhågset suttit och undrat kan jag komma med ett lugnande och positivt
besked.
Jo.
Det går att ladda ner låten som ringsignal till sin mobiltelefon.

Satt i baren på hotellet
för mej själv i Östersund,
när den trötta, slitna städerskan
slog sej ner en stund.
Och det fanns inga flera där,
vi var ensamma just då.
Hon var från Tammerfors
och jobbat här sen femtitvå
och plötsligt så börja hon
att tala om sitt liv,
om hundar och ungar och hembryggt äppelvin.
 
Har du nå'n gång smakat på
hembryggt äppelvin, sa hon.
Jag såg på cigaretten och
på röken som försvann.
Hon sa: det finns tre ting
som är värda en sekin;
det är hundar och ungar och hembryggt äppelvin.

Alf Robertsson har gjort det till en särpräglad konstform att skapa texter där man som lyssnare hela tiden själv suggererar fram rimmen. Man tror sig veta vilka ord som kommer men istället blir man djupt överraskad. I hans lyrik möts man ständigt av ett uppfriskande och anarkistiskt versmått som gör att rimmen skiljs betydligt oftare än de möts.
Och när de möts är det inte alltid som vänner.
Det hela är väldigt svängigt och oväntat.

I denna sin allra största pärla, inspelad 1976, flyttas vi raskt till en sjaskig hotellbar i........Östersund.
Ty även dessa har barer.
Visserligen är det lite coolare, som i Tom T Halls originaltext, att sjunga om Miami men nu finns det ju inget Miami i Sverige så det mest logiska blir självfallet Östersund.
Scenen är i varje fall etablerad. En ensam vivör sitter och deppar (i Östersund) med en drink som enda sällskap.

Plats på scen för (även detta något oväntat) en finsk städkärring.
Ursäkta språket men det är verkligen detta Alf vill förmedla för att vi till fullo skall ha bilden klar för oss.
Visst. Jag hade kunnat skriva "finsk lokalvårdare", "en äldre hygientekniker med rötter i Finland" men begreppet "finsk städkärring" känns så mycket mer beskrivande.
Alla har vi ju sett dem.
Luttrade, lite skrynkliga med krum hållning och en antydan till skäggvårta strax under hakan.
De luktar kanske lite svett. Och gul Blend. De talar snabbt och använder en del fula ord.
Man märker också att Alf medvetet gjort henne finsk genom att slänga in "Tammerfors" som egentligen innehåller på tok för många bokstäver och dessutom knappast rimmar på "där".

Denna kvinna slår sig ner vid baren och inleder sin långa harang om hur dumma karlar är medan hundar är närmast felfria, åtminstone efter att de blivit rumsrena.
Hundarna, alltså. 

Hon passar även på att ge Robertsson ett litet drinktips - nämligen hembryggt äppelvin. Watermelon wine heter det i original.
Detaljer om mängd, kryddor och jäsning mm framgår ej men det är uppenbart att storyn sätter djupa avtryck ty när Alf dagen därpå skall åka vidare (till Sundsvall, inte Atlanta) kan han inte släppa kvinnans hjärtskärande berättelse.
Den gnager i hjärnan, trycker över bröstet och ropar febrigt i mörkret varpå det inte bär sig bättre än att Robertsson i sin sundsvallska hotellsäng somnar in "under fläktande gardin" och drömmer om hundar, ungar och hembryggt äppelvin.

>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tusen vita änglar

Nu är julen här - alla tomtarna myser
Men vår lilla gris - med sin frånvaro lyser
Ack vad är väl gröt och tårta så söt och sylta och pastejer ?
Äh korv och paj är bara blaj, men gris är nåt för sig

Vår julskinka har rymt - och släkten kommer om en timma
Vår julskinka har rymt - hur kan en gris bara försvinna
Har ingen sett vår lilla kotlett, med rumpan blank av fett
Vår julskinka har rymt, det tycker vi är grymt!

Våran gris han drog - har ni hört en sån fuling
Men han trodde nog - på ett liv efter julen
Ja visst han sa Goodbye och stack till Hawaii
tillsammans med Miss Piggy
Ja, fläsket brann så han försvann- en mansgris det var han !

Vår julskinka har rymt - och släkten kommer om en timma
Vår julskinka har rymt - hur kan en gris bara försvinna
Nu ger vi opp- för utan hans kropp är grisfesten en flopp !

Det hände sig i en inte alltför avlägsen tid att det gick ut ett påbud från Sam Nilsson om att hela landet skulle skratt-trivas.
Detta sammansatta ord lyste som en klar ledstjärna för de ansvariga för helgunderhållning på Sveriges Television under det idag så fjärran 80-talet. Dessa ansvariga var tre vise män. Och så Monika Eek.
Man skulle skratta och trivas när man såg på tv-underhållningen. Inga hårda kanter fick förekomma, inget oväntat och obskyrt, ingen existensiell ångest och ingen smal komik som riskerade att skjuta över huvudet på folk.
Folkligt, festligt och förbannat trevligt. Som om Lars Norén skulle skriva sina manus med bakbundna händer och en gigantisk munkavle.

Efter framgången med det journalistiskt banbrytande programmet Nöjesmaskinen under 80-talets första år, vandrade Sven Melander vidare till det rena sketchprogrammet Nöjesmassakern under hösten 1985.
Tillsammans med Åke Cato, Jon Skolmen och Gösta Engström skapades en komik så ryktbar att den nyligen belönats med det finaste av alla fina erkännanden. Den har nämligen släppts på DVD.
Där slutar också likheterna med Andra avenyn.

Melander blev en sådan megastar efter programmet att han själv blev nöjeschef på SVT, och sedan programledare i banbrytande satsningar som Tack för kaffet!, Sitt vackert!, Upp till bevis och Snacka om nyheter.
Just nu håller han på att kröna sin karriär genom att spela buskisinfluerad nyårsrevy i Arlöv.

Få vill idag minnas att både Melander och Cato faktiskt också är s.k skivartister.
Under den så historiska skarven mellan 80- och 90-tal (Berlinmurens fall, Britney Spears får en lillasyster, filmen Jurkyrkogården går upp på bio mm) tog de bägge gentlemännen sina karaktärer Werner & Werner (löst baserade på en schnitzel..eh, en krögare) till skivstudion för att skapa något man skulle kunna kalla artister för ister.

En oväntad och flott rockad som genast gav herrarna ett fett erkännande.
Succén var given och efter den gastkramande hiten Vår julskinka har rymt, kunde Sven och Åke se sin kalender fulltecknad. Ja, det var verkligen ett späckat schema som väntade efter jul.
Nej. Nu ljög jag. En hel skiva släpptes men singelhiten är den man minns.
Låten blev bara en one-hit-wonder men har ändå på ett markant sätt funnit sin plats i den svenska jultraditionen.
Tack för det, P4.

Jag unnar självklart Melander och Cato denna framgång men fattar samtidigt inte hur de tänkte. Sven Melander var runt 41 år gammal när låten spelades in. Åke Cato var 54!

Har svårt att tänka mig att någon som idag är 41 eller 54 skulle ställa sig i en studio och pratsjunga in en låt om en julskinka som försvunnit. Med rim som "goodbye-Hawaii" och "fuling-julen".  Eller sjunga att man ratar korvar för att istället lovprisa en gris. Vad fan tror de att korven är gjord av?
Få kändisar skulle göra en sådan här inspelning idag.
Möjligen gänget bakom Arlövsrevyn.

Vi vissla lite grand
Då städar vi tillsammans bäst
Med flitig tass och hand
Och gnolar man ett slag
Då går det fort
Snart är det gjort
För sång ger friska tag

Å kvasten far med hast
men tänk dig att din kvast
är den som du har kär då glömmer du
bekymmer och besvär

Nu visslar vi ett slag
är hjärtat glatt går allt med skratt
nu visslar vi ett tag

Begreppet städmusik kommer sig av att man som hemslavinna fordomdags benyttjade melodiradion som enda sällskap när man rengjorde sin 60-talistiskt slimmade lägenhet komplett med mosaikmönstrade köksbänkar, rosa kaffetermos på det av Bruno Matsson designade bordet framför tv:n och raketost i det bulliga kylskåpet.

En distinkt doft av cigarr hade lagt sig till rätta i tamburen, det var oftast denna man ansträngde sig för att vädra ut. Till vilken nytta, kan man fråga sig.

Då barnen var nere och lekte med Vällingby Centrums allra mest förtjusande och av staten kontrollerade åkattraktioner satt kanske maken med sin hatt och monokel och arbetade strängt upptagen med sina kamrerssysslor.
Efter jobbet tände han en ny cigarr och hävde eventuellt några stop öl, innan det var dags att ta tunnelbanan hem.

Kvar i hemmet var mamman med sina skurhandskar och sin storblommiga städrock. Hon gick runt med en dammvippa medan melodiradion spelade och sjöng. Thory Bernardhs, Carli Tornhave, Östen Warnerbring, Siw Malmkvist och Harry Brandelius, för att bara nämna ett fåtal av de supernovaliknande stjärnor som i denna fjärran dåtid blinkade på den svenska pophimlen.

En av dem kom från Norge och skulle senare lägga hela världen för sina fötter och jag tänker då inte på Grynet Molvig.
Fast man skulle kunna frestas till att tro att just så vore fallet, ty många var de artister som blev erbjudna låten "Vi vissla lite grand".
Först gav man låten till Ulla Sallert som dessvärre tvingades tacka nej pga av rid-VM i Stuttgart där hon skulle invigningsuppträda. Då gick turen till Kjerstin Dellert som även hon avböjde med hänvisning till den goda smaken.
Den unge Stefan Demert erbjöds låten men han fick ett engagemang som pausunderhållning hos IOGT:s julkabaré så han kunde ej genomföra inspelningen.
Även Uri Geller tackade nej och slutligen var Gellert Tamas helt ute ur bilden (mycket beroende på att låten kom 1971) varpå den unga och vackra Anni-Frid Lyngstad (Frida) var den som till slut spelade in denna klassiska sång om städning.

Rengöring är ju annars ett bortglömt ämne inom populärmusiken. Jag kan på rak arm enbart påminna mig alster som Siw Malmkvists Mamma är lik sin mamma med ett snarlikt tema; låten kom några år innan Fridas hygienhit.
Även om en del påstår att Susanne Alfvengrens När vi rör varann på ett subtilt sätt handlar om att dammtorka.

Själva texten till denna sugande (nästan dammsugande) pop-pärla tar upp två teman - att städningen underlättas väsentligt om föremålet för utförandet (dvs den som städar) visslar på en liten melodi.
Det går även bra att gnola, påstås det.

Tes nummer två handlar om att hemmafrun i stunder av grå ensamhet och vardagstristess bör föreställa sig sopkvasten som varande den hon älskar och håller kär; underförstått maken.
"Då glömmer du bekymmer och besvär" sjunger Frida.

Tänk om det vore så enkelt.