EN STUDENT FRÅN UPPSALALALALA
En student från Uppsalalalalala
Från mitt trista kontor jag till Spanien for
för att helt koppla av vid ett blått medelhav
och när jag kommit ner fick jag en kavaljer
han var inte spanjor han var student från högan nord
En student från Uppsalalalalalalalala
Det finns en slags perfiditet över de blåögda existenser som suttit på sin kammare och knåpat ihop den förslöande svenska texten till Kirsti Sparboes låt En student från Uppsala.
Vid ett första påseende verkar texten nämligen signalera en brännande alienation gentemot den spanska regimens diktatur som 1968 ännu hade sju år kvar att förpesta den europeiska historien. Efter ett tag inser man dock att det huvudsakliga syftet med texten är att kunna utnyttja ordet Uppsalas suffix "la" i ett strikt onomatopoetiskt och tämligen illmarigt syfte.
En student från Uppsalalalalala
Det finns en slags perfiditet över de blåögda existenser som suttit på sin kammare och knåpat ihop den förslöande svenska texten till Kirsti Sparboes låt En student från Uppsala.
Vid ett första påseende verkar texten nämligen signalera en brännande alienation gentemot den spanska regimens diktatur som 1968 ännu hade sju år kvar att förpesta den europeiska historien. Efter ett tag inser man dock att det huvudsakliga syftet med texten är att kunna utnyttja ordet Uppsalas suffix "la" i ett strikt onomatopoetiskt och tämligen illmarigt syfte.
Texten till Kirsti Sparboes låttolkning hade annars världens chans att gå till botten med problemet kring nordbornas flagranta behov av lite sol och värme kontra svårigheterna att leva ut just denna heta önskan och detta vulkaniska begär i ett land vars politiska styre inte alls överensstämde med den idealbild som FN och andra institutioner vinnlagt sig om att omvandla till en global verklighet.
Den enda beskrivning av förtryck som förekommer i texten är väl den tortyr våra öron utsätts för då studentens hemvist förminskas till ett abderitiskt lallande.
I övrigt förklaras sångerskans minst sagt bisarra namn med att hon 1946 föddes i Norge.
SÖTA ANNELIE FRÅN HUDDINGE
och käka korv och mos och heja på vårt lag
vi ställde oss i kön som långsamt ringlade fram
då hörde jag att någon viskade mitt namn
Då vände jag mig om och tänk vad fick jag se?
Jo, söta lilla Annelie från Huddinge
med jeans och Bowieboots från Gul & Blå
det här var andra bullar än när vi var små
Då sa jag: -Annelie! Vill du gå med mig ikväll?
Det blir en puss i pausen sen om du är snäll
sen bjuder jag på glass och kanske på ett bloss
det hänger lite på vem som gör mål, förstås...
Det tyckte hon lät bra men rörde inte en min
och ur sin väska tog hon fram en flaska vin
sen sa hon att hon fått den av sin mor
jag tappade korv och mos på mina nya skor
Det är med smärta och en förkrossande känsla av massiv förlust jag nödgas meddela att jag tvingas bryta texten här, just som det skulle till att bli som allra mest spännande.
När vi kommer in i handlingen har alltså den söta Annelie från Huddinge halat fram en hel flaska vin ur sin handväska, något som på ett oförmodat sätt helt satt vårt hockeyintresserade textjag ur spel.
Faktum är att han blir så okuvligt perplex att han tappar inte bara korven utan hela det förbaskade pulvermoset på sina nya skor. Eftersom vi vet hur klädintresserad den skarpsinnige tjejtjusaren är (han noterade inte enbart den unga Annelies jeans som varande inköpta på den klassiska sjuttiotalsbutiken Gul & Blå utan också det faktum att hon begett sig till rinken iförd ett par stövlar starkt påminnande om den fotbeklädnad en viss David Bowie hade för vana att bära vid denna tid) förstår vi självklart vilken nesa och känsla av pinsamhet detta är för honom. Lite som att idag titta på någon livesändning där HKH Prins Carl Philip anmodats att hålla ett tal inför publik.
Vi kan antingen spekulera om vad som händer, eller klicka på länken till Zickos video till låten Annelie där det förmodligen dyker upp någon slags konklusion (räkna dock inte med det, satsa inte pengar på det, om du fattar vad jag menar)
Slutligen känns det både krispigt, blomstrande och kraftfullt att vi nu äntligen funnit en romantisk melodi vars text kretsar kring ishockey. Låtar av just detta slag har tidigare varit svåra att finna då den svenska hockeyromantiken varit sorgligt eftersatt inom populärkulturen. Just beskrivningar av förälskelse saknas, det köttsliga begäret finner vi dock ofta; exempelvis i en hockeylåt som ångar av passion och lidelse, där det eggande uppvaktandet mellan två kärlekskontrahenter beskrivs obehövligt ingående och det är i Nick Borgens Den glider in från 1995.
STAKE NATTEN LÅNG
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max.
Där är hålligång. Stake natten lång.
Bara rasa in. Månen den är din.
Max han kommer strax.
Livad som en lax.
Han kör kör med schyssta grepp och säger genast: Hepp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän.
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Cool Candys Göta Kanal
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Max Fenders Vindens melodi
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max
Där är hålligång
Stake natten lång.
Bara rasa in
Månen den är din
Max han kommer strax
livad som en lax
Han kör med schyssta grepp och säger genast: Häpp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys och rent musikaliskt påminner den inte så lite om ABBAs Ring, Ring i vissa partier...
JAG TROR JAG ÄR TÄND PÅ DIG
Det har hänt något konstigt med mig
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Du, jag tror jag är tänd på dig
och med dig känns allt okej
du, jag tror jag är tänd på dig
Det var väl tur ändå
att jag gick så rakt på sak
och inte fick på nöten
och att vi gick hem vi två
att vi gick hem till mig
och att vi hade det så skönt sen
när vi vaknade då var det redan dag
och vi låg där och drömde du och jag
när du vände dig till mig och sa
hej, jag vill stanna för alltid här hos dig!
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Så har reklamtelevisionen lite skenfagert lärt oss att handskas med en plötsligt uppblossande och monstruös smärta i kroppens översta region.
De delar av kroppen som det svenska lyxdansbandet Baracudaz sjöng om på sjuttiotalet sitter eventuellt lite mer på mitten av mans- och kvinnokroppen och kan utan större mankemang också förenas nattetid efter att man först upplevt en helafton på stimmig lokal präglad av låtar likt den vars text här ovan citeras.
Dansen är ju som alla vet ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär och Baracudaz tvekar inte att i ytterst slemmiga detaljer redogöra för hur det harmlösa kurtiserandet så småningom övergår i vild extas.
Genom en oändlig radda av flerordsrim (mig, dig, okej) möjligen inspirerade av Cool Candys lika effektfulla glansnummer Flicka i kort-kort-kort som gav oss underbara rimkedjor likt "sagogryn, ögonbryn, skyn" och "natt, fnatt, att, tafatt" kan man som Rimbloggsanalytiker inte göra så värst mycket annat än att luta sig tillbaka och likt en tillfredsställd Carl-Jan Grankvist smacka med läpparna åt en dylik fulländning i rimmandets sköna konst.
STORA FETA MARGARETA
i samma slipfabrik
och varenda arbetsdag
är den andra lik
Jag skulle nog fått spader
och sagt upp mig må ni tro
men så länge du finns här så får jag aldrig ro
Åh, stora, feta Margareta tänk vad du är grann och fin
där du står och slipar prylar på en gammal slipmaskin
men en dag skall jag nog fria och då skall du bli min fru
Stora, feta Margareta...men det dröjer nog ännu
Montonin är en alltmer förekommande samhällsfara, ett överväldigande orosmoln som vuxit med gigantisk hastighet och till kolossala proportioner de senaste hundra åren.
Sedan industrialismens intåg på arbetsmarknaden vid slutet av 1800-talet har människan mer och mer blivit till verktyg för uträttande av diverse tjänster eller helt enkelt blivit små marionetter satta att tillverka mer eller mindre nyttiga produkter helt utan någon espri, känsla, livsglädje eller ens intresse.
Effektivitet, lönsamhet och rationalitet har varit honnörsorden i det moderna produktionssamhället, något som Charlie Chaplin skildrade väldigt frappant i sin sjuttiofemte film, den bedårande Moderna Tider som kom 1936. Även Nationalteatern skildrade denna fabriksmonotona utsatthet och kryddade även sin anrättning med ett väldigt tidstypiskt agiterande när de 1974 släppte sin låt Hanna från Arlöv som jag tidigare skrivit om här på bloggen.
I föreliggande Rimloggsbloggsanalys, som jag hellre tar thanatolsulfat än undviker att delge dig, möter vi Roland Järverups gamla favoritorkester; de schangdobla herrarna i Tonix som förälskat sig i en voluminös kvinna vid en slipmaskin. I sann manschauvinistisk dansbandstradition kommer hon knappast själv till tal i texten, däremot upplyses vi med en övertygelse så stark att den (för att låna Thorbjörn Fälldins ord) är "gränsande till visshet" om huruvida hon av omgivningen uppfattas som kraftig, välväxt, korpulent, rundlagd...ja, helt enkelt fet..
Detta verkar nämligen vara en helt accepterad benämning på hennes kroppsliga tillstånd; man får lätt intrycket att hon internt på sliperifabriken till vardags enbart kallas "stora, feta Margareta" utan någon direkt laddning i själva uttrycket. En vidunderlig kvinna med extrem rondör.
Själva motsvarigheten till Little Richards Long tall Sally...
Visst kan vi se henne där...framme vid slipmaskinen står hon likt Roseanne Barrs karaktär i filmatiseringen av Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Hon pysslar med sin slip. Kanske biter hon sig lite i läppen och ler med en charmig tandglugg. Svetten lackar i hennes plufsiga panna.
Sångaren i Tonix har länge tassat kring henne, likt en kattunge omkring het gröt...nu har han dock bestämt sig och eftersom detta var 70-tal och svenskt dansband var det fritt fram att kurtisera, uppvakta och mer eller mindre slå in föremålet för sin heta trängtan i ett färgglatt paket redo för leverens till brudsängen redan i refrängen.
Mycket riktigt tänker sångaren fria till henne och när väl den obehagliga formaliteten är avklarad "skall du bli min fru" som Tonix sjunger.
Exakt vad Margareta själv tycker och tänker om saken verkar inte vara så viktigt.
Huvudsaken är att hon är fet och har ett namn som rimmar med just denna belägenhet.
HANS EDLERS ELEKTRONISKA AB
vi blir rädda till mans
någon sväljer, någon hoppar till
en annan kanske bara står still
för att lyssna och se
vad som kommer att ske
kvinnan bredvid mig blir
hysterisk
får för sig att ett barn blivit mördat
liten man börjar gråta
han tycker sig se och höra
en projektil komma flygande
för att störta och sedan förgöra
Det här är utan tvekan det hittills mest kusliga inslaget i Rimbloggen. Vi pratar nu något så exeptionellt som smal konstmusik kombinerad med blodigt isande skräckromantik, inspirerad av sådana storheter på området som Edgar Allen Poe, Alice Cooper och Rune Andréasson.
Det är en skrämmande dystopi som möter oss. Känslan av vanmakt, rädsla och osäkerhet tvinnar sig våldsamt in genom hörselmembranet som snabbfotade, pestsmittade råttor i en nattlig kloak.
Jag har alltid kallat Hans Edler för dansbandsmusikens svar på Phil Spector; en driven demonproducent med fingertoppskänsla och en rolig frisyr.
När jag nu tar del av Vi hör ett skrik, plockad från Edlers epokgörande konceptalbum Elektron Kukeso (observera, inte Kuk-keso...) från 1971 framstår han mer som en oförmedlad epigon till den tyske elektropionjären Karl Bartos.
Istället för Kraftwerk lyckas Edler dock enkom orsaka huvudvärk, i alla fall för mig.
